Nu är vi HEMMA.
Klockan tio i tolv på natten har Förundersökningsledaren äntligen parkerat bilen i garaget efter över 500 mil på de europeiska vägarna.
Vi startade på en dansk camping i morses, åt en ganska fattig frukost med franskbröd (två skivor var), fransk jordgubbsmarmelad och varm Ögonblink-choklad. Sen åkte vi till Köpenhamn och slängde ett öka på den lilla “havefrue”. Guldgossen var besviken över att hon hade ben. Hon var alltså ingen riktig sjöjungfru!
På en parkbänk, till de förbipasserande flanörernas förvåning, lagade vi till lunchen av makaroner och Kumlakorv.
På eftermiddagen tillbringade vi två timmar hos min mors kusin. Det var jätteroligt att få träffa honom och språka om båda gångna och innevarande tider.
I Helsingör var det invation av nyckelpigor. Vi kunde inte går ur bilen eller ens veva ner fönsterrutorna. Miljontals nyckelpigor fyllde hela luften. Jag har aldrig sett något liknande.
På vägen mot färjan började barnen upptäcka svenskregistrerade bilar och blev eld och lågor över att äntligen få se svenskar.
När vi sedan kom till Sverige upptäckte vi att vi odlat fram en liten rasist under resan. Så fort lilla Svalan fick se en utländsk bil pekade hon och skrek: – Du är inte svensk, du hör inte hemma här! Tack och lov att hon satt inne i vår bil och inte hördes ut.
I Göteborg stannade vi till en dryg timma och hälsade på Förundersökningsledarens syster med familj.
Och sedan körde Förundersökningsledaren hem. De femton milen från Göteborg har aldrig gått så fort tidigare. Med femhundra mil i ryggen kändes det som bara en blinkning. Kanske kan det också ha med att göra att jag förmodligen sov större delen av vägen också, även om jag liksom inte märkte det…
När vi kom hem möttes vi av ett nystädat hem och blommor på köksbordet. Svärmor och svärfar har tydligen varit här och tagit en rejäl slutputsning både inne och ute inför vår hemkomst. Underbart!
