Igår berättade jag för barnen vad jag kallar dem på min blogg.
Lilla Svalan undrade såklart varför hon heter just lilla Svalan och jag förklarade att det är för att hon är som en liten svala. Vacker och snabb!
På kvällen for vi hem till mina föräldrar för att äta kräftor. På vägen såg vi en massa svalor som for fram över ett sädesfält i jakt på mat. På tunna vingar kastade de sig med stor precision genom luftrummet och gjorde den ena konstfärdiga akrobatuppvisningen efter den andra.
-Titta lilla Svalan, utbrast jag. Det är svalor!
-De ser inte så värst snabba ut, konstaterade lilla Svalan.
-Jämfört med vaddå, frågade jag förvånat.
-Jämfört med mig såklart!
Här igen och myser åt dotterns underbara inställning.
Om en dryg vecka ringer vi på dörren. Beware! 😀
Hahaha!! Jag älskar den där lilla tjejen!
Vet hon att det snart kommer en tant som heter Rana som också kallar sig snabb. Jag kör mitt mantra: “Jag tänker snabbt, talar snabbt, fattar snabbt, lär mig snabbt. Absolut inte alltid rätt, men alltid snabbt.” Maken sa härom kvällen, när jag tydligen drog mitt gamla mantra igen: “Det där är tydligen viktigt för dig?” Svar: “Klart det är. Jag kan ju ingenting – men jag är snabb.”
Lilla Svalan – jag ska kolla in dig och se hur vi kan leka. 🙂
Puss till Zäta, som planerar att få huvudbry av min nollåttadialekt. 🙂
/din Rana