Zäta

Det står en blåbärspaj i ugnen.

Jag älskar blåbärspaj. Däremot tycker jag det är rätt bökigt att göra smulpajen. Man ska blanda mjöl, socker och smör till en smulig deg (kan det vara därför det heter smuldeg…). Min mamma använder alltid fingrarna och kanske är det de bästa verktygen, men jag gillar inte att bli sådär smörkletig så jag brukar använda degkrokarna på elvispen.

Men nu stundar nya tider. Minns ni matberedaren jag fick i födelsedagspresent?
Det tar fem sekunder för min matberedare att förvandla mjöl, smör och socker till en perfekt smuldeg.

Det kommer vankas många fler smulpajer i det här huset framöver. Var så säker!

Igår fick jag dunderhuvudvärk. Det känns som om orsaken är en rejäl smäll jag fick mot tinningen i lördags.

Vi var ute på sjön med goda vänner igår. Nice! Eftersom vi inte lagt båten i sjön i år så var gårdagen en mycket välkommen balsam för våra abstinensbesvär. Dock gjorde min huvudvärk upplevelsen mindre angenäm än den skulle varit om jag var helt kurant.

Hemma på kvällen gick jag och la mig. Det gjorde för ont för att sova, för ont för att läsa eller se på TV. För ont för att ens vara. Tyvärr var jag ju tvungen till det. Förundersökningsledaren, som också var trött och huvudvärkande, lockade upp mig till kvällsmat och jag lyckades få i mig en halv macka innan jag illamående gick och la mig igen.

I natt har jag inte sovit särdeles bra.

Men nu är det en ny dag. Huvudvärken har byggt bo bland de små grå i mina hjärnvindlingar men den håller sig ännu så länge i schack och har inte exploderat ut till ohanterliga proportioner. Jag tänker inte ta några tabletter förrän i morgon, om det behövs. Idag finns ingenting jag MÅSTE vara pigg nog att göra. Jag nöjer mig med att inte ens gå på halvfart.