Det var avslutning för simskolan i går eftermiddag.
Det REGNADE. Vräkte ner!
Guldgossen klagade inte. Lilla Svalan frös så hon grät när de gick i det långa tåget av barn som skulle visa upp sina färdigheter i bassängen.
Jag filmade en snutt med lilla digitalkameran. På inspelningen ser man lilla Svalans magra kropp darra som ett asplöv och hon har slagit aparmarna runt kroppen och tittar lidande på mig med rödgråtna ögon.
Och så hör man Zäta säga, med gråten i halsen:
-Det är snart över lilla Zätan!
På vägen hem i bilen frågar jag Guldgossen om inte han frös.
-Nej, man har väl fläsk! svarar han förnöjt.
Det har han inte, men han är i alla fall inte lika skinn-och-benig som sin syster.
Men simma, det kan de. Lilla Svalan simmade hela sin bassänglängd och jag var sååå stolt, och förvånad.
Guldgossen latjade bara sin sträcka och avslutade med att simma under vattnet en bra bit. Rena uppvisningen!
I morses fick jag dock en annan typ av uppvisning. Inte lika rolig.
Guldgossen hostar med ett rosslande läte.
-Jag får ont i hjärtat när jag hostar, klagar han.
-Nejdå, det är bara lungorna, säger jag.
Lilla Svalan hade 37,8 grader. Lite, lite feber alltså.
Jag körde dem till fritids ändå. Det brukar ju bli bättre fram på dagen.
