Jag har nog lyckats ta mig igenom de hundra första sidorna i Stephen King-boken “Sömnlös”. Gubben det handlar om sover tre-fyra timmar per natt (Vilket är helt normalt om man är ammande spädbarnsförälder och alltså ingenting att göra så stor sak av. En bok är en stor sak.) och har börjat hallucinera.
Själv sov jag dåligt i natt. Jag vaknade flera gånger med intrycket av att det var små delar som befann sig i sängen och på min kropp. Vad det skulle vara för delar fick jag ingen uppfattning om, men det hade något med övriga i familjen att göra. Kanske delar av deras liv, minnesbilder från semestern, från något som hänt för länge sedan…
Vid några tillfällen låg jag vaken en längre stund och då formulerade min hjärna den självklara slutsatsen:
“Det är klart att jag är vaken eftersom jag håller på att läsa “Sömnlös”. Jag måste sluta läsa om jag ska få sova. Ju mer jag läser desto mer kommer jag få sömnproblem.”
Sedan somnade jag om, nöjd med att ha formulerat denna slagkraftiga tes.
Idag, i vaket, om än något huvudvärkande tillstånd, är jag inte längre helt säker på att jag drog den rätta slutsatsen under natten.
