Gårdagen: Stress, stress, stress.
Och när arbetskamraterna gått hem och jag ännu inte var klar med mitt jobb uppstod mer stress, stress, stress. För då ringde Förundersökningsledaren och frågade när jag ämnade komma hem, och om jag ville följa med och fiska.
Så klart att jag ville följa med och fiska. Vilken fråga! Jag älskar att fiska.
Stress, stress, stress och en snabbsväng till Willys för att handla inför barnkalaset. Jag ringde hem på mobilen när jag satt mig i bilen med två kassar kalasmat i kofferten. Ingen svarade, varken hemma eller på Förundersökningsledarens mobil. Äsch, då hade de hunnit åka.
Nedslagen fortsatte jag hemåt och desto mer strålande glad blev jag när jag upptäckte lilla Svalan i garaget. De hade inte hunnit åka. När jag ringde var de ute och jagade mask.
På stående fot och under rekordtiden en minut, intog jag middagen av falukorv och makaroner. Jag tog trappan med två steg i taget för att byta om och satt beredd i bilen innan de andra ens hunnit ta på sig ytterkläderna.
Lilla Svalan bar maskburken. Hon hade hunnit bli väldigt förtjust i maskarna och klappade dem och pratade med dem. Hon till och med intervjuade dem:
-Hur känns det nu, när ni snart ska dö!
Och förmanade dem:
-Ni gör inget hångel där när ni ligger så tätt!
Så var vi framme vid Ullersund. Min värsta stissighet började lägga sig och jag försökte insupa lugnet vid sundet, på bryggan under alarna.
Förundersökningsledaren tog fram sitt kastspö och kastade ganska snart upp draget i en alm.
Barnen metade. Jag agnade med halva maskar medan lilla Svalan talade lugnande till de vridande kräken. Det nappade inte så mycket men barnen lyckades dra upp två aborrar som var för små för att få följa med hem och en skräpfisk som fick göra sällskap med aborrarna tillbaka ner i sjön.
Efter en stund kände jag hur all stress hunnit rinna av mig. Axlarna sänktes, de virriga tankarna som fladdrat som styrlösa fjärilar flög tillbaka in i min hjärna och satt sig till ro, andningen flyttade sig från ytliga flämtningar i lungtopparna till magdjupa, lugna andetag.
Då sa barnen:
-Nu är det tråkigt. Nu åker vi hem!
