Igår var vi ju på Medeltidens Värld. Jag vill inte ge anläggningen högsta betyg men det fanns vissa guldkorn som helt klart förgyllde vår vistelse där.
Det största var tornerspelen. Nio ryttare och nio hästar i färgsprakande utrustning drabbade samman i olika tävlingar och också i en riktigt actionfylld duell med lans mot lans. Träet i lansen splittrades mot motståndarens sköld vid en fullträff så att flisorna rök över arenan. Jag fattar inte hur det vågade. Ett misslyckande torde innebära stora skador hos kombatanten som blir träffad. Det var ju inte så att hästarna lugnt spatserade fram heller, utan galloperade i full kareta utmed barriären mitt på arenan, den som skiljde motståndarna åt. Enda förklaringen jag kunde komma på är att de tävlande redan på förhand bestämt vem som skulle få in en träff och vem som skulle missa grovt. Efteråt har jag hört sägas att det kanske var balsaträ eller något annat mjukare material i spetsen av lansarna, men det SÅG hur som helst helt livsfarligt ut.
Ett guldkorn barnen upptäckte var möjligheten att agera arkeolog. Utrustade med var sin hink och cementskrapa blev de anvisade en plats i en lerig grop och sedan var det bara att leta fornlämningar. Jag tycker det är väldigt innovativt att ta betalt för att låta någon göra grovgörat, för det var faktiskt en riktigt arkeologisk utgrävning barnen klampade ner i, men barnen grävde förtjusta.
Guldgossen hann också få hjälp med att sikta sin skörd av jord och arkeologutgrävningsledaren hittade en centimeterstor flaga förkolnat organiskt material som Guldgossen till sin stora förtjusning fick ta med sig hem.
Lilla Svalan hade ännu större tur som trots att hon inte fick sin jord sållad ändå lyckades hitta en liten benflis.
Det guldkorn jag ämnar ta med mig från gårdagen och bevara i minnet, är bågskyttet.
Vi kastade yxa och spjut och sköt pil. (Eller kastade pil som Guldgossen föredrog att kalla det.)
Yxkastningen gick väl sådär för min del. Lilla Svalan lyckades inte sikta in sig tillräckligt på målet men Guldgossen var duktig och satte två av sina tre kast i barnens målstock. Barnen hade en lite mindre yxa att hantera men lika vass, dubbeleggad och skräckinjagande som vår lite större.
Förundersökningsledaren, som är stark och ståtlig, lyckades svinga den tunga yxan väl och träffade vuxenmålet som stod uppställt cirka 170 cm ovan marken. Han lyckades till och med kasta yxan ÖVER målet i ett av kasten.
Jag fick också in två träffar, precis som Guldgossen, men precis som Guldgossen var det barnens lågt sittande mål jag träffade, trots att jag siktat på det höga.
Spjutkastningen ska vi inte tala om. Min högerarm är inte helt kurant efter 15 års musflyttande. Men bågskyttet!
Och här var det inte fråga om några små fåniga leksaksbågar men inte heller sofistikerade tävlingsredskap utan rejäla, medeltida mordvapen.
Karlarna som ansvarade för yxa, spjut och pil berättade att en välskjuten pil kan tränga igenom dubbla ringbrynjor. Det hade de testat. Förmodligen skulle den även kunna penetrera karossen på en bil, men ingen av personalen på Medeltidens Värld hade ännu velat ställa upp och offra sitt fordon för att man skulle kunna bevisa tesen.
Vi fick nogsamma instruktioner innan vi fick hantera bågarna. Hur vi skulle stå med ben och fötter, överkroppen vriden mot målet, tre fingertopppar bakom strängen, spänna hårt, hårt med vänsterarmen sträckt rakt fram och högerhanden intill kinden. Jag följde allvarsamt anvisningarna och fick genast ont i fingrarna när bågsträngen skar in i fingertopparna.
Så siktade jag och släppte iväg pilen, som med ett svagt vinande sökte sig fram mot tavlan, men tappade höjd på vägen och träffade strax under mittenringen.
Inför nästa skott kompenserade jag för höjdavvikelsen och tro´t den som vill, men pilen träffade mitt i prick. Instruktören kallade det för en tio-etta, för det var inte bara en träff inom tian utan mitt i mitten.
Efter den fullträffen kände jag starkt att det nog var dags att lägga av medan jag låg på topp men instruktören var så imponerad att jag inte fick sluta utan klämde iväg mina återstående tre pilar också. Alla träffade inom tian!
Förundersökningsledaren hade inte alls samma tur, eller besatt samma skicklighet kanske jag ska säga. Några av hans pilar träffade knappt tavlan och nu känner jag mig sugen på att prova snart igen.
Det sista guldkornet fick vi i rent fysisk form efter en barnteater där trädanden unge herr Bark (en kille på ca 20 år med långt böljande hår som räckte ända ner till midjan) anordnade en talangtävling med den tjocke (ja, det var en kort, tjock karl) fru Kotte som domare tillsammans med publiken.
Älvorna (som vann efter att ha mutat publiken med guldkorn (spraymålade småstenar) de lovat dela ut efter föreställningen) dansade ringdans, Skogsrået försökte hypnotisera Bark, en trollpacka drog dåliga vitsar och den där lättklädde Näcken spelade illa på fiol. Näcken och Guldgossen hade fått fin kontakt redan innan teatern eftersom Näcken agerade narr under tornerspelen och uppmanade alla att skrika och vråla, en uppmaning Guldgossen gärna hörsammade.
Under teatern smög Näcken runt och försökte förföra kvinnorna i publiken med sin bleka lekamen som endast var täckt av ett par kortbyxor. Med sitt långsmala ansikte och röda krulliga skägg var han dock inte så tilldragande och den av milt galenskap stirrande blicken gjorde att det inte var av välbehag jag ryste när han smekte mig på kinden.
När vi var klara med Medeltidens Värld och for hem till min mamma för att smörja kråset förklarade Guldgossen att “den där Nâken” var roligast. Ordet “nâken” är klingande västgötska och betyder “naken” och det roade oss vuxna mer än Näcken hade gjort.
