Jo, nu vet jag vad jag kan skriva.
Idag gick brandlarmet på jobbet. Det är inte direkt första gången det händer. Högst troligt inte sista heller.
Vårt företag finns inhyst i en stor länga med massa företag, komvux, en industri, butiker och jag vet inte allt. Titt som tätt händer det att någon glömmer stänga av en spisplatta, att man eldar lite i en kemisal, att det blir för varmt inne i en verkstad, att några ovarsamma renoveringskillar råkar utlösa larmet med slipdamm från väggarna… Ja, det finns tusen och en orsaker till varför brandkåren med ojämna mellanrum kommer och hälsar på oss.
Men de är inte helt ovälkomna. Vi får en liten paus från jobbet, en anledning att sträcka på benen, och framförallt, som kollegan uttryckte det:
-Det finns inget som går upp mot brandmän!
Detta uttalande fick jag höra idag, när vi stod utanför porten och såg en handfull uniformerade karlar välla ut ur brandbilen som tutande och blinkande kommit till vår undsättning.
Men tanke på vad vi ägnade oss åt i fredags för en dryg vecka sedan, var jag tvungen att svara henne:
-Ja, det skulle i så fall vara sjukgymnasten vägg i vägg.
Kollegan höll med mig och så mös vi ikapp en stund över det faktum att vi har en så söt företagsgranne.
Vi slutade inte förrän vi upptäckte att han stod precis bredvid.
Och för er som undrar vad vi gjorde den där fredagen så kan jag berätta att vi hade en föreläsning om ergonomi på jobbet.
