Nu lyser solen. Inte här inne i min hjärna, men i alla fall ute på den vackra tegelfasaden på andra sidan älven.
Höstfärgerna har krupit fram ur vildvinsrankorna som bäddar in teglet och kolorerar nu hela väggarna med allt från milt grönt till flammande eldrött.
Jag känner mig lite rött trött här på min kant. Jag längtar efter Italiensystern och mina syskonbarn. Men de närmaste kvällarna är fullbokade med tillväxtgruppsledarsamling och föräldramöte. Det är inga måsten men som den duktiga flicka jag är prioriterar jag ändå att vara med där.
