Det var lördag.
Det var sovmorgonslördag.

Jag hade sett fram mot den här lördagen länge. Äntligen sovmorgon. Det var länge sedan nu. Och det skulle dröja länge innan nästa tillfälle till ostörd morgonsömn uppenbarade sig igen.

Klockan sex ringde Förundersökningsledarens väckarklocka. Han har den inställd på samma tid varje morgon, och hade nu lyckats med konststycket att inte stänga av den ordentligt innan han gick och la sig på fredagskvällen.

Jag vaknade med ett ryck, stirrade på klockan och konstaterade:
-Jag har försovit mig!
-Nej då, lugnade Förundersökningsledaren.
-Just det, det är lördag.
-Ja, grymtade Förundersökningsledaren sömnigt.

Efter en liten stund somnade jag om.

Klockan åtta minuter över sex ringde klockan igen.
-Glömde visst stänga av den, sluddrade Förundersökningsledaren och somnade om.

Själv blev jag klarvaken. Och arg!
Min enda sovmorgon på flera månader. Förstörd för att min klant till make inte lyckas stänga av sin väckarklocka. Min egen klocka ringer aldrig på oväntade tider.

Efter en kvarts ilska gick jag på toaletten. Kanske skulle jag kunna somna om med tömd blåsa.

Men icke.
Istället låg jag i sängen och kände hur mörkare och mörkare nyanser av ilska fyllde mina inre rum.
Hur kunde han? Hur svårt kan det va att stänga av? Hur länge dröjer det innan nästa sovmorgonslördag? Jag räknade efter i huvudet men kunde inte hitta någon på denna sidan jul.

Till slut kokade min själ av ren och svart ilska.
Kvart över sju gav jag upp och steg ur sängen.
Jag funderade på olika alternativ till att ligga vaken och arg. “Råka” väcka föremålet för min ilska var det som låg närmast till hands, det måste jag erkänna, men hur konstruktivt skulle det vara, och till vilken nytta? Två sura och trötta individer är INTE bättre än en.
Skulle jag tända i brasan och dra fram fåtöljen och sätta mig och läsa en stund? Tanken lockade, men jag var inte säker på att jag skulle bli mindre arg för det.
Baka scones till frukost och väcka familjen med doften av nybakat? Det klart att vi alla skulle tjäna på det, men jag kände inte riktigt för det…

Halv åtta klev jag ut genom dörren, fast besluten att gå på promenad tills dess Förundersökningsledaren ringde och önskade mig tillbaka. Han borde ju vakna ganska snart. Om inte så skulle väl i alla fall någon av barnen vakna och väcka honom.

Jag gick ner mot stan. Halv nio var jag framme vid Willys. Jag gick in i ICA-längan för att ta reda på när klädaffärerna öppnade. Om de öppnade klockan nio skulle jag kunna köpa en Fars-dags-present till Förundersökningsledaren innan jag gick hem.
Några öppet-tider såg jag inte till så jag frågade personalen på ICA och de trodde att Dressman nog öppnade vid nio.

Det var ju en stund kvar till klockan var nio, så jag fortsatte min promenad fram till torget och handlade lite förbrukningskläder (sockar…) till barnen. Sedan gick jag omkring ett tag innan jag vände tillbaka till Dressman. Jag hörde klockan i rådhuset förkunna att hon var nio medan jag gick.

Framme vid Dressman igen konstaterade jag att de inte alls öppnade nio. Mera troligt tio. Och så länge orkade jag inte vänta.
Jag svalde de kvarvarande resterna av ilska och beslöt mig för att gå hem igen. Eftersom ingen ringt insåg jag att jag inte var särskilt saknad heller. Förmodligen satt resten av familjen samlad vid frukostbordet nu, och tyckte att jag var en knäppgök som inte höll mig hemma för att äta tillsammans med dem.

Jag gick, och gick, och gick.
Fem i tio ringde telefonen. Förundersökningsledaren frågade med spak röst var jag befann mig och om jag kunde tänkas vilja komma hem och äta frukost. De hade vaknat ganska nyss och började efter en stund leta efter mig. Guldgossen befarade att jag försvunnit och lilla Svalan trodde att jag var död.
Då var jag cirka 20 minuters promenad hemifrån och förklarade var jag var.
-Oj, har du gått så långt!? Sade den förvånade Förundersökningsledaren.
-Nej, jag har gått mycket längre! Svarade den trötta Zäta.

Förundersökningsledaren tyckte först att de andra väl kunde börja äta utan mig, men det tyckte inte jag. Efter två och en halv timmas promenad var jag tillräckligt mör i benen för att vilja komma hem på direkten.
Alltså kom Förundersökningsledaren och hämtade mig med bilen, och blev därmed förlåten för sin klock-miss.

Det finns inget som går upp mot en liten morgonpromenad om man behöver stilla sina upprörda känslor…