Min första amaryllis har slagit ut med två vintervita klockor på en ranglig stängel. Om jag ger den lite omsorg kan jag nog räkna med att få ytterligare två knoppar i blom.
Jag vet att det är lite tidigt, men i Zätas hus gör blommorna som de vill. Min blommande amaryllis har dessutom haft den goda smaken att överleva sedan förra julen, utan att omplanteras och tidvis även utan vatten, så den har min fulla tillåtelse att blomma efter eget behag.
Just nu blommar också den gamla septemberkaktusen med sina långa, ljusrosa blommor. Jag är så tacksam att den växten överhuvudtaget lever.
Jag fick den efter min mormor när hon gick bort 1995. Redan då var den väldigt gammal. Sedan har den bott tillsammans med mig i den lilla lägenheten i Lundsbrunn, och i vårt första gemensamma hem i Skara, och i bostadsrätten i Stenhammar Park. Där råkade den ut för en olycka och trillade ner från en hög bokhylla. Hälften av grenarna bröts av och jag trodde att den skulle dö. Men som andra seglivade varelser repade den sig sakta och kom igen.
När vi flyttade in i huset fick den återigen en svår tid, undanskuffad i ett mörkt rum i flera månader och torrlagd under en lång period. Trots avrådan från bättre vetande personer i min omgivning, och uppmuntran om att slänga bort den gamla kraken, så planterade jag om den, och sedan dess har min älskade blomma skött sig och blommat två gånger om året.
