Mina mornar börjar bli en följetong. Ibland är det lugnt och fint och rofyllt men oftast handlar det mer om stress och snabba ryck.
Läs om andra mornar här, här, här och här.
I morse var det en panikmorgon.
Lilla Svalan hade sovit mellan oss i dubbelsängen sen klockan tre då hon inte ville ligga ensam på grund av växtvärk. Förmodligen hade hon rätt rejält ont eftersom hon under återstoden av natten antingen lindade sina armar eller ben omkring mig, och under stundom båda delar. Jag har med andra ord inte sovit särskilt mycket de tre sista timmarna av natten.
Seg i kropp och knopp tog morgonförberedelserna lite längre tid än vanligt och inte förrän klockan fem över sju väckte jag barnen. Då var det tio minuter kvar tills vi skulle åka hemifrån.
Jag puttade igång Guldgossen och drog täcket av lilla Svalan och beordrade dem båda snabb uppstigning och påklädning.
Från Guldgossens rum hördes, om inte ett avgrundsvrål, så åtminstone ett hiskeligt tjut. När han försökte sätta sig upp kände han att han hade jätteont i nacken och kunde inte röra sig utan att det högg till av smärta.
Jag fick hjälpa honom upp genom att stötta nacken för att han skulle kunna ta sig till toaletten.
För några år sedan gick jag en Röda Korset-kurs i första hjälpen för barn och där fick vi bland annat lära oss att nack-och ryggskador inte är att leka med.
Guldgossen trillade på gympan i går och fick en tjockematta över sig. Hade han inte fått det hade jag förmodligen inte varit orolig utan bara avfärdat det hela som nackspärr efter en dålig natt, men eftersom han råkat ut för en olycka vill jag ta det mer försiktigt.
Vårdcentralen har just ringt upp och sköterskan jag talade med är iväg och frågar en läkare om de ska plocka in Guldgossen för undersökning eller om de ska avvakta och se om det går över av sig självt. Jag måste erkänna att jag inte alltid hyser full tilltro till vårt svenska vårdsystem och misstänker därför att de kommer göra som vanligt; rekommendera en alvedon och be oss ringa igen om det inte går över på ett par dagar.
