I dag var jag och besiktigade bilen.

Förundersökningsledaren hade lastat kofferten full med skräp som skulle slängas på värmeverket och jag tog svängen förbi där först. Det kan vara dumt att åka till bilbesiktningen med kofferten full. Jag vet ju att de alltid ska in där och rota och leta efter varningstriangeln.
Som vanligt slog tidsoptimisten i mig till innan jag for hemifrån så med 0 minuters marginal kom jag fram. Jag var i alla fall inte försenad…

Hur gick det med bilen då?
Den blev underkänd. Ett positionsljus saknades och en damask hade spruckit.
MEN – jag slapp ombesiktning.

Jag hade nämligen tagit till knepet att släpa med mina rara barn (som faktiskt kan vara riktigt rara på befallning). Besiktningsmannen mjuknade som avsett och bjöd på varm choklad och fick barnen att spä ut den med kallt vatten för att de inte skulle bränna tungorna. Sedan delade han ut leksaksmobiler och viltolycksbanderoller och tog med lilla Svalan på en tur för att testa bromsarna medan han pedagogiskt förklarade för henne allt vad han gjorde.

För Guldgossen förklarade han att viltolycksbanderollen (den där man ska ha i bilen för att binda om ett träd om man kör på ett djur för att polisen och eventuellt eftersök ska hitta platsen) ska Guldgossen fästa om halsen på en älg, om han råkar se någon när vi är ute och åker. Guldgossen protesterade lite lagom mot det orimliga och besktningsmannen skrattade förnöjt och förklarade att det kan vara svårt att hinna ikapp om älgen älgar iväg in i skogen, men att det är viktigt att älgen har ett sån´t där orange band runt halsen så han syns i trafiken.

En vän till mig träffade på en mindre munter besiktningsman när hon för några år sedan skulle låta besiktiga sin bil.
Mannen som fått uppdraget på sin lott gick och suckade och såg så ledsen ut att hon till slut kände sig tvungen att fråga hur det var fatt. Han berättade då hur deprimerad och uttråkad och sorgsen han var.
Han stod under hennes bil och mecklade och utbrast:
-Det känns precis som om det vilar en stor tyngd på mina axlar.

Vännen kunde nästan inte undgå att fnissa, för mannen hade ju rätt. Över hans axlar stod hennes bil.