Zäta

Jag har inte gjort något bra alls idag. Bara skrotat. Tittat på film och degat i soffan. Läst lite. Ätit brunch (en macka, en kopp te och en massa frukt) och tittat på en film till.

Nu måste jag försöka rycka upp mig. Jag ska åka och hämta barnen och sen tillbringa kvällen med italienarna hemma hos mina föräldrar. Jag är bara så trött. Det är väl förkylningen tänker jag. Eller det faktum att jag inte gör nåt vettigt. Lättja föder lättja.

Nu ska jag dricka en kopp te och sy lite på lapptäcket innan jag åker iväg.

Jag var med om en rikigt skrämmande upplevelse nu på morgonen.

Förundersökningsledaren jobbar idag och gick upp vid åtta. Han höll sig ganska tyst under sina morgonförberedelser och jag vaknade knappt till, mer än för att hinna sända honom en tacksam tanke för att han inte väsnades så att han väckte barnen.

Tjugo i tio ringde telefonen. Jag rusade upp för att svara innan signalerna väckte upp hela huset. Telefonen står i allrummet mellan vårt och barnens sovrum. Från allrummet såg jag in i genom barnens öppna sovrumsdörrar. Lilla Svalan låg helt nedkrupen under sitt täcke och sov sin törnrosasömn men Guldgossen fanns inte i sin säng.

Det var Förundersökningsledarens chef som ringde. Han hade en fråga till sin medarbetare men frågade i stället mig om han råkat väcka mig. Jag förnekade inte det uppenbara och chefen bad så mycket om ursäkt. Han hade räknat med att vi skulle vara vakna eftersom vi har barn i huset.
Under tiden som vi pratade anlände Förundersökningsledaren till jobbet så vi avslutade samtalet och jag gick för att leta redan på Guldgossen.

Jag började med att titta in ordentligt i hans rum. Han låg verkligen inte i sängen och satt inte vid datorn. Han var inte på toaletten heller. Att han inte satt framför TV`n hade jag redan konstaterat. Det hela var ett mysterium. Chansen för att han skulle ha gått ner till undervåningen var minimal eftersom jag vet att han inte gillar att vara där nere själv. Kanske vaknade han när Förundersökningsledaren gick upp och följde med honom ner för att äta frukost. Men han borde i så fall kommit tillbaka hit upp till sitt rum.

Full av onda aningar smög jag försiktigt in i lilla Svalans rum och gläntade på täcket. Tomt!

Magen knöt sig och jag började andas häftigare. Var var mina barn! De kunde väl inte bara försvinna? Var jag verkligen vaken eller var detta bara en del i en otäck mardröm? Kunde de blivit kidnappade utan att jag vaknat?

Jag samlade luft ner i lungorna och skulle just vråla ut mitt rop efter barnen när jag kom på det.
De sover ju över hos Förundersökningsledarens föräldrar i natt.