Zäta

För ett tag sedan hade jag en dröm som jag inte lyckats skaka av mig ännu. Inte helt och hållet i alla fall.

Jag befann mig i tunnelbanan i Stockholm tillsammans med några vänner. Plötsligt kom två mörkklädda män och gick upp bakom mig, en på var sida. De grabbade tag i mina armar och förde bort mig. Allt gick så fort så jag hann inte skrika eller göra motstånd och mina vänner hann inte uppfatta vad som hände.

Jag vet inte hur jag hamnade där men i nästa del av drömmen satt jag instängd i ett rum tillsammans med två-tre andra män. Det fanns inga fönster i rummet och det var bar möblerat med två britsar och ett stålbord. Jag hade ingen kontakt med de andra fångarna. Vi satt alla tysta och bara väntade, utan att veta vad vi väntade på eller hur länge vi skulle behöva vänta.
Jag funderade på om jag skulle försöka rymma men vågade inte gå och känna på dörren. Det kunde vara olåst, men jag var rädd för vad männen som kidnappat mig skulle göra om de upptäckte att jag försökte fly.

Efter ett tag kom männen in i rummet. Jag kunde inte avgöra om det var samma män som tagit mig i tunnelbanan. Då hade jag inte hunnit se deras ansikten, men nu var de omaskerade och det gjorde mig skräckslagen. Man visar inte sitt ansikte om man räknar med att den som ser det kommer leva tillräckligt länge för att kunna identifiera en.

En av männen hade några papper i sin hand. De gav pappren till mig och förklarade att det var en lista på bönder. Jag skulle läsa igenom den och tala om vilka personer jag kände. Jag tänkte snabbt att de kanske fått reda på att min pappa är bonde och att de skulle använda mitt svar för att antingen begära lösensumma eller för at skada honom. Jag känner även några andra bönder och jag ville inte utsätta dem för fara heller. Eftersom jag förmodligen inte skulle komma levande ur det här så fanns det ingen anledning för mig att avslöja några namn.
Jag fattade snabbt mitt beslut och lämnade tillbaka listan och sa att jag vägrade titta på den.

Männen hotade mig med att hugga av ett av mina fingrar om jag vägrade samarbeta. Jag kallsvettades, kände mig svimfärdig och mådde illa men jag tvekade ändå inte en sekund när jag stod fast vid mitt beslut. Männen tvekade tyvärr inte heller utan höll resolut fast mig, tvingade ner min vänsterhand mot bordsskivan, bände ut pekfingret och högg av det med en stor kniv.

Det gjorde fruktansvärt ont men jag skrek inte. Jag ville inte ge mina fångvaktare den tillfredsställelsen. Jag försökte stoppa blodflödet och höll hårt med högerhanden om stumpen.

Redan innan det slutat blöda höll männen fram listan igen och bad mig identifiera de namn jag kände igen. Jag vägrade.
Männen sa att de skulle hugga av mig hela handen om jag inte samarbetade.
Jag tittade hjälplöst på de andra fångarna och hoppades att de kunde komma till undsättning men de hade förmodligen redan suttit där för länge. De verkade helt apatiska och tittade inte åt vårt håll. De hade redan kuvats av sina fångvaktare och skulle inte lyfta ett finger för att hjälpa mig, även om jag bad dem. Trots att vi var i numerärt övertag och de mörkklädda männen inte verkade bära några vapen mer än den stora kniven, så var läget helt hopplöst. Jag kunde känna rent fysiskt hur hopplösheten kröp över mig också, och förstod att det var precis det som kidnapparna ville. Det fick mig att fundera på om de andra fångarna verkligen var fångar eller bara satt där för att göra mig så samarbetsvillig som möjligt.

Jag bestämde mig för att aldrig ge efter. Oavsett vilka hot de kunde tänkas komma med så skulle jag aldrig titta på den där listan. Det var lika bra att bestämma sig från början, så att risken för att jag skulle tveka eller ändra mig aldrig inträffade.

Jag skakade på huvudet som tecken till männen och de höll fast mig medan de högg av mig vänsterhanden. Smärtan nockade mig och jag svimmade.

När jag vaknade till låg jag på en av britsarna och kunde inte riktigt orientera mig. Jag satte mig upp men använde vänsterhanden för att stötta mig. När armstumpen gick emot britsen gjorde det vansinnigt ont och jag vaknade.

Jag låg vaken en stund och försökte tänka på något annat än drömmen. Innan jag somnade om bestämde jag mig för att drömma om något annat.

Mitt vakna beslut påverkade tyvärr inte in drömmande hjärna. Jag var tillbaka i det fönsterlösa rummet och framför mig stod de två männen med sin lista och sina hot.
De tittade på mig med avsmak och sa att den här gången skulle de hugga av mig foten om jag inte gav mig de namn de ville ha. Jag uppmanade all min envishet och vilja och sa att jag inte tänkte titta på listan.

Medan de högg, jag tror de hade en yxa den här gången, tänkte jag på min familj och mina barn. Jag visste inte hur länge jag varit borta. Kanske hade de inte hunnit börja sakna mig därhemma ännu. Jag såg hur männen la min avhuggna fot i en stor vätskefylld burk och insåg att de förmodligen skulle skicka mina kroppsdelar hem till min familj i utpressningssyfte. Jag ville gråta när jag tänkte på barnen och Förundersökningsledaren som jag förmodligen aldrig skulle få se igen, men jag var för avtrubbad av all smärta jag upplevt för att kunna gråta.

Männen var noga med att stoppa blodflödet från benet. De ville uppenbarligen hålla mig vid liv ett tag till.
Jag tror jag var avsvimmad ett tag igen och när jag kom till sans stod de där igen. De hatade männen med sin hatade lista. Jag såg framför mig hur jag sakta skulle stympas bit för bit tills bara bålen och huvudet fanns kvar, men jag hade fel.

Den här gången hotade de med att hugga av mig huvudet om jag inte tittade på deras lista. Jag anade en liten spricka i deras sammanbitna fasader. Mitt hårdnackade motstånd hade tydligen satt åtminstone ett litet avtryck ändå.
Utan att tveka en sekund sa jag högt och tydligt:
-Hugg då!

Jag kände hur allt blod rusade från huvudet ner i fötterna och jag gjorde mig beredd att dö. Jag undrade om de skulle döda mig inne i rummet, framför ögonen på de andra fångarna, och jag tyckte synd om dem som skulle behöva bevittna allt detta. Jag tänkte också på hur de skulle göra. Skulle de släpa in en giljottin eller en huggkubbe? Tänk om de inte lyckades direkt. Hur smärtsamt och vansinnigt, paniskt ångestladdat skulle inte det vara!

Männen gav mig bara en enda lång blick och gick sedan ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Jag var så rädd att jag skakade okontrollerbart och skulle kräkts om jag haft något att kräkas upp. Det var inte bara tankarna på vad som skulle hända som gav mig sådan ångest. Avsaknaden av kontakt, eller minsta lilla tecken på sympati från de andra fångarna var minst lika jobbig.

Omedveten om hur lång tid som gått ryckte jag till som av ett pistolsskott när dörren öppnades. Den här gången var det en annan, kraftigare man som kom in i rummet. Han gick fram till mig och drog upp mig på fötter. Plötsligt upptäckte jag att jag hade båda fötterna i behåll. Jag kikade försiktigt ner på vänsterarmen och såg att även handen och fingret var tillbaka. I stället för att känna lättnad eller glädje blev jag bara förvirrad. Drömmen hörde till de där äkta och tydliga drömmarna, när man inte förstår eller är medveten om att man drömmer, så jag kunde bara inte fatta hur det gått till.

Den nye mannen förde mig genom en lång korridor. Korridoren hade många dörrar, likadana som den jag kommit ut genom, och jag misstänkte att det fanns fler kidnappningsoffer i byggnaden. Efter en liten stund kom vi till en passage med fönster på ena sidan. Utan att visa det för min ledsagare försökte jag få en skymt av världen utanför. Det var kväll eller natt och mörkt, men i mörkret lyste en massa gatlyktor, ljus från hus och bilar och till och med neonskyltar. Av det lilla jag hann se drog jag genast slutsatsen att jag befann mig i Italien. Jag försökte dra mig till minnes hur jag kunnat komma dit från Stockholm, men mitt minne hade stora luckor som jag inte lyckades fylla.

Mannen knuffade in mig i ett rum och ställde mig mot en vägg. Miljöombytet hade lösgjort den förlamande skräcken jag tidigare befunnit mig i och jag mådde lite bättre, även om jag inte visste vad som skulle ske med mig.
Jag blev stående precis bredvid ett ventilationshål. Från hålet hörde jag en viskande mansröst som bad mig att svara helt sanningsenligt på några frågor. Om jag gjorde det skulle jag släppas fri.
Jag kunde inte tro att det var sant, inte eftersom jag sett ansiktena på tre av de inblandade. Den viskande rösten fortsatte och förklarade att det var mycket viktigt att jag inte avslöjade för någon att han lyssnade till det kommande samtalet. Jag fick inte med minsta lilla gest eller min avslöja att han fanns där. Rösten lät som den tillhörde en belevad man i 30-årsåldern. Han försökte låta som om han stod på min sida men jag förstod att han förmodligen var chef för hela operationen och hans ord gav mig ingen trygghet eller lugn.

Strax kom en man in i rummet och precis bakom honom en kvinna. Hon var uppsminkad och hade utmanande kläder och såg mest ut som en hora. Hon tittade på mig och utan att hälsa eller kallprata frågade hon när jag hade sex första gången.
Jag berättade att det var på bröllopsnatten. Hon såg på mig som om hon inte trodde mig och jag förtydligade att min kristna tro bjöd mig att hålla sex inom äktenskapet.

Det var det hela. Kvinnan gick iväg och mannen gav mig en kort nick och sa:
-Då går vi då.

Jag började hoppas att jag skulle bli frisläppt, men vågade ännu inte tro att det var sant. Mannen gick några steg bakom mig och efter några steg kände jag på mig att något var fel. Jag vände mig om precis när mannen höjt armen för att slå till mig i huvudet.
Då förstod jag äntligen att det var sant. Jag skulle bli frisläppt. Mannen ämnade knocka mig så att jag inte skulle känna igen vägen till gömstället. Men jag hade redan varit med om så mycket smärta att jag inte orkade med huvudvärk också. Jag parerade hans slag med båda händer och tittade allvarlig på honom. Jag gav honom mitt ord på att aldrig avslöja någonting. Jag gjorde misstaget att säga att jag inte kände till Italien och därför inte skulle kunna berätta någonting. Precis när jag sagt det tappade jag nästan andan av förskräckelse. Det var ju ingen som visste att jag hade listat ut att vi befann oss i Italien. Tack och lov lät mannen det passera obemärkt och han sänkte armen och lovade att inte slå mig.

Han förde mig till en stor trappa. I trappan gick en massa servitriser, både kvinnliga och manliga, upp och ner med silverbrickor och snabba steg. En av servitriserna kom fram till mig och la en varm sjal runt mina axlar. Hon sa ingenting men log ett sorgset leende innan hon skyndande vidare.
Jag blev inte klok på vad det var för ett ställe jag befann mig på. Det såg ut som en slott. Kunde det vara ett hotell med lite prostitution och kidnappning som sidoinkomst eller var alla människor jag såg inblandade i människohanteringen?

Mitt i trappan fanns en rutschkana, för att man skulle kunna ta sig ner för trappan utan att krocka med någon ur personalen. Jag satte mig i rutschkanan och åkte ner till slutet av trappan. Där kände jag mig underligt övergiven och ensam. Ingen av mina fångvaktare fanns med och kunde säga åt mig vart jag skulle ta vägen. Jag var fri men kände mig bara orolig och rädd.

Sedan vaknade jag.
Det tog två timmar innan jag vågade somna om. I slutet av drömmen hade jag ännu inte lämnat huset och jag var rädd att jag skulle kastas tillbaka in i nya hemskheter om jag somnade.
I de flesta av mina drömmar har jag ändå en viss kontroll. Jag är stark, orädd och kan styra händelseförloppet till min fördel, men in den här drömmen var jag bara liten och rädd och helt utlämnad åt de onda männen.