Jag fattar inte hur jag kan vara så otroligt, fenomenalt, enormt, fantastiskt, ojämförligt, väldigt jättepuckad.
När vi rensade ut lilla Svalans garderob i går hittade vi ett par lagomstora jeans, som tyvärr hade hål på knäna. De är jättefina med vita brodyrer med silverslingor i.
I dag bestämde jag mig för att laga byxorna. Jag hittade ett par andra, urväxta jeans, med liknande brodyr på, och tänkte klippa lappar av dem.
Eftersom det var fina byxor ville jag göra fina lappar och la ner mycket tid på att utforma och kalkera fram en trimbal. Jag klippte ut två likadana trimbaler i dubbelhäftande fliselin (jag vet inte hur det stavas, jag tror det ska vara ett v någonstans också) och strök på dem på lapptyget.
Nöjt beskådade jag resultatet, greppade saxen och skulle just klippa ut lapparna för att stryka fast dem på de trasiga byxorna, då jag insåg att jag limmat fast fliselinet på rätsidan av lapptyget.
Nu har jag sörjt ett tag, och slängt det fina broderade jeanstyget i soporna.
Jag har också bestämt att lilla Svalan kommer få vanliga runda lappar på sina byxor. Det kräver mycket mindre arbete och ger förhoppningsvis också mycket mindre besvikelse om jag gör fel igen.
