Lilla Svalan har inte ett gram fett på kroppen. Det är skinn och ben och tack och lov även muskler.
På grund av hennes obefintliga reserver är hon tämligen beroende av att få energipåfyllnad – snabbt, så fort orken tar slut.
I går kväll var ett sådant tillfälle. Lilla Svalan kom hem från handbollen kvart över sex och var oregerlig. Hon var sur och arg för att hon inte fått ta med en kompis hem och hon var sur och arg för att hon tyckte att Guldgossen retade henne och hon var sur och arg för att vi fick kinesisk korv till middag och hon var sur och arg för allting.
När vi ätit blev hon lugn som en filbunke. Alla arga ord och skrik, gnäll och gnöl bara rann av henne.
Förundersökningsledaren tittade på henne och fick till och med ett litet leende tillbaka.
-Vad bra att du är glad igen!
Lilla Svalan förstod genast vartåt det lutade, eftersom vi ofta tjatar på henne om att hon behöver äta bättre och kontrade snabbt med:
-Jag är inte glad, jag är bara tyst!
