Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer…
Och just den här dagen fick bli en vab-dag.
Jag hade det nog redan på känn i går kväll, när lilla Svalan grät över växtvärk, snuva och huvudvärk.
I dag är hon så där nyförkyld, med rinnande näsa, snörvelröst, röda ögon och utan ork. Hon har dock ingen feber.
Jag har försökt locka iväg henne till skolan genom att muta med bad i kväll. Om man inte går till skolan kan man inte åka och bada på kvällen. (Och hon har ju ingen feber, så hur farligt kan det va…) Jag tog till och med till tricket:
-Men du kan väl åka till skolan och se hur det går. Du får ringa till mig om det inte blir bättre.
Men icke!
Lilla Svalan har tittat trött på mig och sagt:
-Mamma, jag orkar ändå inte bada i kväll. Jag känner mig för dålig för det!
Då slog mammagenen till (den där som jag så ofta känner att jag undertrycker till förmån för jobbet) och jag bestämde att lilla Svalan faktiskt är för sjuk för att orka med en skoldag, även om hon inte har feber.
Dessutom kanske jag kan mota Olle i grind. Om hon får vara hemma i början av förkylningen blir hon förhoppningsvis frisk snabbare.
Mina kära kollegor har redan saknat mig och skrivit en kommentar här på bloggen, eller var det muffins de saknade?
Och jag har erkänt att jag glömt muffinsen hemma i frysen även om jag kommit till jobbet idag.
