Vi tittar på familjefilmen “Vägen till Terabithia”.
Lilla Svalan har sett den förut, hemma hos en kompis. Hon erbjuder sig tjänstvillig att berätta vad som händer i förväg.

Trots upprepade tillsägelser om att inte avslöja fortsättningen kan hon inte låta bli att komma med små kommentar som “Nu blir det lite läskigt”, eller “Han kommer inte göra det” och “Sedan så blir de vänner”.

När lilla Svalan äntligen förstått att hon inte ska berätta något så kan hon i alla fall inte avhålla sig från att säga:
-Titta noga nu.
-Snart händer något spännande.
-Bli inte rädda nu.

Jag ska inte göra som lilla Svalan och berätta något om filmen men när den är slut och vi tänder i taket sitter två normallynta barn och två förgråtna föräldrar i soffan.