Jag känner mig inte bekväm. Något skaver, irriterar som en frans i ögat, eller en skorpsmula i sängen, en liten sten i skon eller ett hårstrå innanför BH:n.
Klockan är snart söndag lunch. Jag och barnen är som vanligt hemma, själva. Förundersökningsledaren är återigen ute på isarna. Jag vägrar att förvägra honom detta nöje. Nöjer han sig med att åka skridskor när isarna bär och vädret inbjuder, varför skulle jag klaga eller sätta käppar i hjulet? Jag har för länge sedan bestämt mig för att inte vara en sådan hustru som kväver, kräver eller lägger sordin på någon levnadsglädje. Jag vill uppmuntra, jag vill att min man ska känna sig fri och glad.
En konsekvens av mitt beslut är att jag tillbringar helgen själv med mina barn.
Jag tror jag varit lite för mycket med dem ett tag nu. Inte för att jag inte älskar dem, men det kan ju blir för mycket av det goda.
Jag märker det själv, hur jag surnar till och snäser. Omotiverat.
När jag ber lilla Svalan ta hand om kläderna som ligger i sängen i hennes rum, när jag ber Guldgossen dämpa sina skrik efter att han slagit i knät i TV-bänken.
Och så känner jag mig jättedum efteråt, men jag säger inget, ber inte om ursäkt.
Det är just precis så här jag inte vill vara. Jag vill inte att mina barn ska tänka tillbaka på sin barndom och konstatera att deras mamma var sur och vresig, att man fick tänka sig för vad man sa eller gjorde, att man gjorde bäst i att smyga på tå, vara lydig och duktig.
Jag vill vara som min mamma var, som alltid fanns tillhands, som uppmuntrade, stöttade, bakade, kramade, tröstade, pysslade och som gav mig världens bästa start i livet. Som la sig i lagom mycket, sa ifrån när det behövdes men inte gav välmenta råd i onödan, som litade på mig och mina systrar, som gav ansvar att växa i.
Men nu är det något som inte riktigt sitter som det ska. Något som klämmer och kryper runt.
Jag lyssnar med ett halvt öra på gudstjänsten i radion. Jag hade velat vara där, för då hade allt varit som vanligt. Jag hade velat jobba hela veckan och längta efter helgens ledighet. Jag hade velat sucka lite och tänka att “i morgon är det jobb igen, synd att helgen går så fort”. Men så är det inte. Guldgossen har fortfarande feber. Lilla Svalan är inte helt feberfri heller, men vid god vigör.
Nu är de igång och leker. Jag vet inte vad men jag vill inte avbryta.
Guldgossen borde fortsätta med sina skoluppgifter. Men han var så duktigt i går, jag var så stolt. Nu är det ju söndag, då måste han få lite ledigt.
Jag borde förresten göra någon nytta själv, inte bara sitta här och kräkas ur mig mina obekväma känslor inför var och en som ids läsa mina långa inlägg.
Jag har det ju så bra. Kärlek, familj, hus och hem, släktingar, jobb, man och barn, mat och kläder, vänner och ett meningsfullt liv.
Och ändå skaver det lite i själen. Kanske bara i dag, men ändå.
Jag tror jag har tråkigt. Det är nog det som är felet. Och så detta att jag inte riktigt lever upp till mina egna ideal om hur jag borde vara. När jag plötsligt får en massa hemmadagar, så tar jag inte tillvara på dem och gör sådant jag borde, sådant jag ligger efter med. Eller jo, det gör jag ju också, men inte bara. Inte tillräckligt!
Nu ska jag röja av köksbordet och sätta mig och sy på lapptäcket till Italiensysterns yngste. Kanske kan jag känna mig som en bättre människa då. Om jag presterar lite.
Prestationsångestavsaknadsblues. Är det det som skaver i själen?
