Återigen slutar en måltid hemma hos familjen Zäta på samma sätt.

Lilla Svalan gråter för att jag och Förundersökningsledaren tjatat på henne.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Ät nu.
-Men skynda dig och ät nu.
-Vi ska snart åka. Ät upp någon gång.
-Varför har du inte börjat äta förrän vi andra ätit klart?

Och efter att vi lugnt och sansat och med oändligt tålamod försökt lirka igång lilla Svalan till att äta allt medan klockan obönhörligen tickar vidare, så brister det.
Jag vrålar åt henne att ÄTA!
ÄT NÅGON GÅNG DÅ MÄNNISKA!

Och lilla Svalan gråter för att vi är så elaka, och för att vi tjatar så, och för att hon får ont i huvudet när vi skäller på henne. Och när det inte går att gråta mer för det så fortsätter hon att gråta för att det är så högljutt i matsalen på skolan, och för att Guldgossen får vara hemma sjuk och inte hon, och för en massa saker som inte alls hör hit men som kan få henne motiverad till att fälla ytterligare några liter tårar.

Suck.
Barndomen är svår, särskilt för dem som står bredvid och ser på.