Guldgossen kom in till oss i natt. Han hade drömt en mardröm och behövde lite sällskap. Messershmittare får säga vad de vill, men jag tänker ha dörren, och sängen öppen för mina barn så länge de behöver det. Det är ändå en så begränsad tid av mitt liv som jag får “offra” för att kunna lägga en stadig grund av självkänsla och trygghet i deras liv.
Hur som haver. När jag somnade i går kväll gjorde jag det med en lätt huvudvärk molandes i högra tinningen. Alltså inte på migränpunkten.
Jag sov inte så bra i natt. Guldgossens besök gav för lite plats i sängen. Jag vill absolut inte råka väcka Förundersökningsledaren eftersom han har betydligt svårare att somna om än vad jag har. Alltså skuffade jag inte på Guldgossen för att han skulle bereda sig mer plats från Förundersökningsledarens sida av sängen. Och följdaktligen fick jag bara en liten remsa madrass att husera på i natt. För liten för att jag ens skulle kunna ligga på rygg och sova.
Gissa vem som hade ont i nacke, axlar och armar i morses? Och dessutom en tilltagande huvudvärk.
När jag kom fram till jobbet och hunnit jobba en halvtimma flyttade huvudvärken lite retsamt över till min migränfläck och annonserade att den minsann inte tänkte ge sig utan kamp. Så jag snodde en banan från en vabbande kollega och svalde två migräntabletter. (Jag är urkass på att svälja tabletter med bara vatten.)
Nu sitter jag här och känner mig lite konstig. Huvudvärken är dämpad men inte borta och jag är liksom avtrubbat likgiltig för omgivningen.
Jag jobbar bara till tolv, sen ska jag hämta ut ett paket på posten (om det finns kvar, jag har dröjt för länge) och raska hem för att duscha, packa det sista och kanske förhoppningsvis slänga i mig något att äta.
I eftermiddag drar vi iväg till Falunsyster och hennes sambo och hälsar på dem över påsk.
Jag önskar att jag vore otrött, ohuvudvärkig och o-ofräsch.
