Lilla Svalan ska iväg till Royal. Som vanligt är det bråttom. Som vanligt tar det en liten stund för lilla Svalan att få på sig ytterkläderna och som vanligt är denna lilla stunden för lång.
Bilskjutsen hinner komma. Två barn och en mamma står och väntar på att lilla Svalan ska få på sig kängor, regnbyxor, halsduk, mössa, vantar och jacka.
Lilla Svalan vill ine ha kängorna för hon tycker att de är för grova och klumpiga. Vi ger efter och hon får springa upp och hämta extrasockar och ta gummistövlarna istället.
Lilla Svalan vill inte ha tjocka vinterjackan heller för den är brun och hon är rädd att de andra ska tro att hon är en kille. Hon vill ha sin röda regnjacka.
Vi bråkar med henne, båda Förundersökningsledaren och jag. “Du måste ha en ordentlig jacka. Det är kallt i skogen.”
Lilla Svalan gråter, skriker och klagar.
Det slutar med att jag gör en arg min och lilla Svalan tar på sig en annan tjock jacka än den bruna.
Och det slutar med de här avskedsorden:
-Hej då SKITMAMMA!
Hej Lindströmskan!
Ja, man får ta det onda med det goda. men det är det som gör det så härligt att vara förälder. Det är lika mycket barnen som fostrar oss till att vara föräldrar, som vi som fostrar dem.
När jag läser sådana här inlägg påminns jag varför jag är så nöjd med att bara låna kusinbarn och syskonbarn. Men när “Gudson S” myser i mitt knä – alldeles friviligt – har jag glömt det lika fort igen.