När jag cyklade till jobbet i morses fantiserade jag att det var sommar.
Om det inte hade varit för frosten som sakta lämnade marken med ett sprött klingande ljud
och om det inte hade varit för alla vitsippor i Villa Giacominaparken som fortfarande yrvaket funderade på om de skulle orka låta sina slokande blomhuvuden återigen hälsa solen
och om det inte hade varit för den stora snödrivan på campingens mest skuggiga hörn
så hade jag nog trott att det var sommar.
Fåglarna sjöng sådär jublande löftesrikt som bara sommarmorgonsfåglar kan
och solen vräkte ner sitt varma ljus över de förbipasserande kvarteren med löfte om att lägga dallrande värme kvar bland husen under eftermiddagen
och luften var sådär vindstilla som den bara kan vara en tidig sommarmorgon, just innan brisen från innanhavet talar om att det finns liv att leva även denna dag.
