I går kväll var jag på Tillväxtgruppsträff med tjejerna. Vi var tre stycken.
Först tog vi en promenad i den sköna kvällssolen och pratade om lite ditt och datt. Sedan gick vi in till tjejen vi var hemma hos och fortsatte att prata innan vi avslutade kvällen med bön.
En av tjejerna åkte hem klockan nio (det är då vi brukar sluta) medan jag stannade kvar en liten stund för att bara prata några ord med min vännina och hennes man. (Han frågade försynt om han störde och jag förklarade att Tjejtillväxtgruppen var slut så han var välkommen med i gemenskapen.)
Vi hade jättetrevligt och pratade om allt möjligt. Om barnen och sjukdomar och förlossningar och möbler.
Efter en stund ringde Förundersökningsledaren och var orolig och undrade vart jag tagit vägen, om jag levde eller om jag råkat ut för en olycka.
Min vännina tittade på klockan och den var – halv tolv.
Jag har inte blivit så förvånad i hela mitt liv, eller i alla fall inte på bra länge.
När jag kom hem var jag jättepigg och full av igångtriggad pratlust. Förundersökningsledaren kunde inte heller sova (kanske för att han först var orolig för mig och sedan för att jag pratade för mycket…) så jag låg och pratade med honom en stund innan jag till slut kom till ro.
Jag tror jag somnade halv ett, och tjugo över fem ringde klockan igen i morses.