Torsdag morgon.
Jag vaknar utan hjälp av klockradion och upptäcker att det tyvärr beror på att jag glömt starta igång den i går kväll.
Sovrummet är varmt.
När jag kommer ut i allrummet ser jag att sommaren från i går har dröjt sig kvar under natten. Solen lyser och håller som bäst på att torka upp det daggvåta gräset.
Morgonstressen infinner sig när jag upptäcker att lilla Svalan ska ha gympakläder och Guldgossen badkläder med sig i dag. Jag snor runt och ber barnen skynda sig och klara sig själva.
-Strunta i regnkläderna. Det är jättefint idag också! ropar jag uppfodrande till barnen.
Det fungerar. Med minutrarna gott och väl på vår sida sitter vi i bilen redo för avfärd till skolan. När vi är framme konstaterar Guldgossen uppmuntrande att det fortfarande är tomt i matsalen, så de har inte missat den första delen av frukosten.
Jag släpper av barnen och kör vidare till jobbet.
På vägen börjar det regna. Stora, tunga droppar hänger som en ridå framför bilen och ger vindrutetorkarna ett styvt jobb. Det enda jag kan tänka på är barnens regnkläder som ligger outnyttjade på golvet i tvättstugan.
Framme vid jobbet kliver jag suckande ur bilen. En uppretad kaja sitter upptryckt mot väggen, balanserande på en indragen markis och suckar liksom jag fast med betydligt mer ilska i rösten.
Så börjar min torsdag, och mensvärken kommer tillbakasmygande när jag satt mig i min kontorsstol för att omsätta morgonens känslor i ord. Ord som förhoppningsvis kan ge mig medel att lämna, att lägga bakom.
