Mina barn är oftast ganska rara mot varann.
Ibland är de visserligen precis som alla andra barn (hör ni hur jag har lagt mig till med den äckliga skryt-rösten) och kivas och bråkar, men oftast är de snälla och omtänktsamma.
Som i går, när Guldgossen hade fotbollsträning inför klassfotbollen på lördag. När klassen tränat klart och föräldrar och barn började grilla, fortsatte en stor del av klassen att spela fotboll på egen hand. Lilla Svalan ville gärna vara med och gick och frågade Guldgossen om det kunde gå för sig.
Och javisst, såklart att hon skulle vara med! Att hon sedan kanske mest stod i vägen och inte bidrog varken med eller till några mål, det hade inte så stor betydelse.
Allra gladast blev jag när jag såg lilla Svalan krama om sin storebror mitt på plan, och i stället för att generat knuffa undan sin lillasyster inför ögonen på klasskamraterna, så återgäldade han kramen.
Det är sådana stunder man önskar skulle etsa sig fast i minnet för alltid.
Vis av 38 års bortglömda minnen, skriver jag i stället ner det här i bloggen…
