Lilla Svalan gjorde en fin insats under klassfotbollen i lördags. Ja, eftersom jag inte såg alla hennes matcher kan hon naturligtvis gjort fler, men det är särskilt ett tillfälle som etsat sig fast i mitt minne.
På något sätt lyckades hon sno åt sig bollen från motståndarlaget och kom fri för att dribbla mot mål. Hon körde solkvist över mer än halva plan, höll god fart och lämnade de förföljande motståndarna bakom sig.
När hon närmade sig målet gick målvakten ut för att möta upp men lämnade samtidigt målet obevakat. Det var bara för lilla Svalan att sikta och sparka hårt.
Tror ni hon gjorde det?
Inte min lilla Svala inte!
När hon såg målvakten närma sig stannade hon upp. Hon tittade på målvakten, tittade på bollen, och insåg att om hon satsade på en spark så riskerade hon att inte bara träffa bollen, utan även den lille killen som vaktade målet.
Eftersom lilla Svalan är mer ömsint, omtänksam medmänniska än vinnarskalleutrustad fotbollsspelare så backade hon undan likt sinnebilden av en artig japan och lät målvakten ta hand om bollen.
Jag erkänner att jag svällt av stolthet om min dotter gjort mål, men jag sprack nästan när jag såg hennes omtänksamma handling.
