I går kväll var jag på föräldramöte för Guldgossens klass. Föräldrarna till klassens killar var kallade för att prata om arbetsro och det sociala samspelet mellan killarna.
Under utvecklingssamtalen det här läsåret har Guldgossens lärare antytt något om att det finns en “situation” i klassen, men vari denna “situation” har bestått har hon inte berättat och jag har genom hennes hymlande inställning fått intrycket att jag inte heller bör fråga. Den slutsats jag dragit är att någon elev i klassen kanske har särskilda behov. Under det senaste utvecklingssamtalet nämnde hon också att de skulle få extra vuxen-resurser så hon hoppades att det skulle bli bättre. Exakt vad som skulle bli bättre fick jag inte veta.
I går fick jag nog en smärre chock. Informationen jag fick är att klassens killar ställer till ett elände på lektionerna och “arbetsro” är bara ett tomt ord, en utopi som inte uppnåtts under ett helt år. Jag vill inte berätta här vad som händer men jag förstår att lärarna inte har det lätt.
Det som strör mig, och till och med gör mig ganska upprörd, är att jag inte fått någon information om den här “situationen” tidigare. Det enda som framkommit vid utvecklingssamtalen är att Guldgossen har svårt att koncentrera sig på lektionerna och får för lite gjort. OCH DET ÄR KANSKE INTE SÅ KONSTIGT!
Förundersökningsledaren och jag har tjatat på Guldgossen och sagt till honom att skärpa till sig, att koncentrera sig, att hänga med på lektionerna och så vidare, och så vidare.
Hade vi vetat om hur lektionerna ser ut så hade vi naturligtvis inte lagt hela skuldbördan på Guldgossen. Det är inte han som har uppenbara koncentrationsstörningar utan han sitter i en klass där det aldrig är lugn och ro.
Jag har både dåligt samvete över den press vi utsatt Guldgossen för, och är arg över den uteblivna informationen som kunde hjälpt oss att bemöta Guldgossen på ett bättre sätt.
