I lördags fick vi sällskap på “vår” ö under eftermiddagen. En familj kom åkandes i en öppen båt och la till en bit bortanför oss. De klev iland och gick en bit upp på ön för att inte störa oss, och för att söka lä.
Vi satt i vår båt och hade sen eftermiddagsfika när vi plötsligt hörde ett klonk och ett rassel. Det var de nyanländas förtöjning som släppte och båten drev snabbt ut i viken. Lyckligtvis rubbades inte ankaret så det var ingen risk att båten skulle driva iväg eller flyta på vår båt.
Lilla Svalan blev tämligen upprörd och blev genast orolig å våra grannars vägnar. Vi hojtade, visslad och ropade för att försöka påkalla deras uppmärksamhet men inte förrän Förundersökningsledaren sprang till dem upptäckte de sin belägenhet.
Pappan i familjen stod och velade ett tag och Förundersökningsledaren uppmanade honom att hoppa i och simma till båten och sedan dra den i land. Det var ju en hanterbar båt som borde vara lätthanterlig även för en simmande person.
Pappan gick en lov runt den lilla viken, för att komma så nära båten som möjligt. Sedan började han ta av sig kläderna och doppade fötterna men sedan var det stopp. Vi trodde han tyckte det var för kallt för ett bad så vi ropade uppmuntrande att det var 18 grader varmt i vattnet. (Vi ljög inte heller, temperaturen var nogsamt uppmätt av våra badsugna barn. Både barnen och Förundersökningsledaren hade varit i badat.)
Mannen ropade tillbaka och undrade om han kunde få låna barnen stora badring. Vi lånade ut både den och en lång båtshake och förstod så småningom att problemet inte låg i vattentemperaturen utan i mannens bristande simförmåga.
Under återstoden av vår sena eftermiddagsfika fick vi en viss underhållning till brödet.
När vi for hem i går och närmade oss hemmahamnen gjorde Guldgossen oss vuxna uppmärksamma på en båt långt borta som låg och drev. En av de tre karlarna i båten stod upp (farligt, farligt) och viftade med en paddel.
När vi kom närmare började lilla Svalan gråta. Hon är i sanning en känslig själ och kände direkt av att männen i båten var oroliga över sin situation.
Vi körde intill och jag hivade över ett långt rep och så tog vi dem på släp.
När vi kom fram till hamnen blev Förundersökningsledaren erbjuden ett flak öl som tack, men avstod.
Guldgossen var glad och stolt över att det var hans förtjänst att vi kunnat rädda de nödställda. Han blev inte mindre glad och stolt över att hitta en fin bricka i skräpkontainern och rädda den till mig.
