I natt kom Guldgossen in i vårt sovrum. Han stod en stund vid sängen och väntade på att jag skulle vakna till. Sedan viskade han:
-Jag har drömt en mardröm.
Jag var tvungen att fokusera lite innan jag förstod vad han ville, eller att han ens var där, sedan fick han krypa ner mellan mig och Förundersökningsledaren.
Jag vände ryggen åt Guldgossen efter att ha klappat honom lite tafatt på kinden.
-Ska du inte fråga vad jag drömde, viskade Guldgossen besviket.
-Nej, svarade jag korthugget och somnade om. Min vakenhet räckte inte till mer.
Jag brukar alltid be barnen berätta vad de drömt om de kommer och är rädda och har drömt något otäckt. Jag tror att det tar udden av det hemska, och ger en bättre sömn under resten av natten. Men nu orkade jag helt enkelt inte.
I stället drömde jag. Det började lite förvirrat men efter ett tag övergick drömmen till att handla om att Guldgossen och jag var stenåldersmänniskor. Vi var på väg från mina morföräldrars gård hem till mitt barndomshem. Vägen gick över några nyplöjda gärden som var tunga att gå på. Vi var jagade av en flock andra stenåldersmänniskor, oklart varför. När jag tyckte att vi lyckats få lite försprång blev vi genskjutna av en annan flock. De hann upp oss och började kasta stora stenar som de plockade upp från marken.
Jag försökte försvara oss genom att kasta stenar jag också, men alla mina försök misslyckades eftersom jag inte var någon värst vidare duktig stenkastare. Allt jag kastade missade.
Till slut stod vi bara där. Guldgossen sjönk ner på knä och väntade bara på att bli stenad medan jag stod maktlös bredvid, hopplöst medveten om att vi snart skulle dö, och att jag inte kunde försvara mitt barn.
Sedan vaknade jag, tack och lov innan någon av oss hunnit träffas av första stenen. Det var inte riktigt dags att vakna ännu, men jag var tvungen att skaka av mig drömmen så jag gick upp och smög ut ur sovrummet ändå.
