Fy vad seg jag är. Kan det vara nattens bravader som ligger till grund för sirapen innanför hjärnbarken?
Klockan hann bli en del innan jag kom i säng, och när jag väl lagt mig hade jag svårt att somna. Strax före ett släckte jag lampan.
När jag väl somnat dröjde det inte länge förrän jag hörde Guldgossens försiktiga “hallå” ljuda från hans sovrum, över allrummet och in i vårt sovrum. Jag smög upp för att kolla läget. Guldgossen satt upp i sin säng och var rädd. Han hade inte drömt något men ändå vaknat och insett att det var mörkt och läskigt.
Eftersom jag inte vill väcka Förundersökningsledaren i onödan så erbjöd jag inte min son någon sängplats i dubbelslafen utan kröp i stället ner bredvid honom.
Trekvart stod vi ut, sedan blev det för varmt och trångt och jag fick tassa tillbaka till min egen säng.
När jag väl somnat ordentligt, och jag vågar inte ens tänka på vad klockan var då, började jag drömma. Jag ska inte berätta vad jag drömde för det var lite krångligt och invecklat, men det slutade med att Guldgossen och lilla Svalan kom före mig fram till en balkong. Balkongen var enda utvägen ut från ett hus vi ville lämna. När jag kom fram till balkongen hade lilla Svalan uppenbarligen trott att hon kunde hoppa ner till marken för båda barnen vad borta. Jag kände av att Guldgossen klättrat ner för ett stuprör och hörde honom röra sig där nere, utom synhåll från mig. När jag kikade ut över kanten fick jag se lilla Svalan ligga nere på marken. Hon hade sina röda plyschbyxor på sig, och en röd tröja. Hon låg på mage med armarna utsträckta ovanför huvudet, som om hon försökt ta emot sig vid hoppet.
Lilla Svalan låg blick stilla. Håret var insmetat med blod och en stor blodpöl omgav huvudet. Håret dolde ansiktet men jag förstod att det var krossat, precis som huvudet.
Bilden var ögonblicklig och knivskarp och etsade sig fast på mina sovande näthinnor. Chocken kom omedelbart och ryckte upp mig till medvetande.
När jag vaknat var det svårt att somna om. Jag såg bara lilla Svalan framför mig hela tiden. Till slut kom sömnen tillbaka och slöt mig i sitt grepp och jag gled genast tillbaka till balkongen, blickandes ner på min döda dotter. Jag kämpade mig upp till ytan igen och lät det gå ännu längre tid innan jag vågade somna på nytt.
Kvart i sex ringde klockan obönhörligen, precis som vanligt.
När jag väckt barnen och bett dem ta på sig ville lilla Svalan själv välja kläder inför fritids. Hon plockade fram ett plagg som egentligen är för litet och som hon inte haft på väldigt länge – sina röda plyschbyxor.
