Under semester har jag, föga förvånande, förpassats till ett tillstånd av ständigt läsande.
Nackdelen med intensiva läsperioder är att de har en förmåga att mycket motvilligt släppa taget om sitt offer.
Jag vet inte hur många böcker jag slukat i sommar.
Den senaste i raden var Henning Mankells sista Wallander “Den orolige mannen”. Jag vet inte om det var ett medvetet grepp från författaren, att göra den sista boken betydligt sämre än sina föregångare, så att man som läser känner att “det är okej, jag är ändå inte så hungrig efter mer”, eller om det helt enkelt är så att Mankell tappat intresset för sin huvudperson.
Hur som haver så var “Den orolige mannen” inte alls samma fulländade läsupplevelse som jag förväntat mig. Den saknade både spänning och rafflande slut. Personporträtten och miljöbeskrivningarna var inte alls så måleriska som i tidigare böcker och handlingen hackade sig sakta frammåt.
Nu hoppas jag på lite mer action i Robert Ludlums och Gayle Lynds “Upptakt Paris”.
