Jag plockar sniglar i trädgården. Mördarsniglar, sniglar med skal och små gråa snigelklumpar som kanske heter åkersnigel. Alla samlas in i en stor glasburk, döms till döden och får ett snabbt slut när jag häller kokande vatten över dem.

Lilla Svalan är jättearg på mig. Hon kan hysa en viss förståelse för att mördarsniglarna måste vika hädan, men att jag även tar livet av de söta små husbärarna kan hon inte fördra.
Dessutom har hon börjat namnge odjuren. “Plutten, Snäckis, Raketen (!) och andra mer eller mindre passande namn delas friskt ut till de dödsdömda.
-Måste du koka Raketen? Han är så gullig…
-Men han äter på mina blommor, och på äppelträdet.
-Men jag älskar smådjur. Jag är en stor djurvän förstår du.

Några dagar senare berättar lilla Svalan stolt att hon dödat en spindel mitt under tryckande sommarhettan.
-För jag ville att det skulle regna.
-Men du som är en så stor djurvän, säger Förundersökningsledaren förebrående. Var det inte så du sa när mamma ville döda sniglarna?
-Jo, jag är djurvän. Jag älskar alla djur. Utom kryp. Kryp kan man döda. Det gör ingenting.