Jag har ingenting emot att ta det lugnt, att softa, att strosa, att chilla, att… Ja, ni vet.
Men när jag cyklar till jobbet finns det liksom ingen anledning att dra ner på tempot. Jag trampar hellre på för brinnande livet. Man vill ju inte komma för sent.
Jag höll på att cykla på en gubbe för en liten stund sedan. Jag mötte honom på cykelvägen och han skulle svänga vänster men hade inte uppsikt på mötande trafik (jag) utan kollade i stället in den betydligt snyggare kvinnan som kom från vänster och just hoppat av sin cykel för att inte krascha in i oss.
Jag hann inte klinga på klockan (den fåniga lilla plingelingklockan) utan använde i stället mitt betydligt snabbare och mer högljudda, inbyggda signalhorn.
-Hoooo!
Jag tror tonen klingade på ett A.
Varningen hade avsedd effekt. Gubben stannade sin cykel så snabbt och förskräckt att han höll på att fara i backen. Jag tar inget ansvar för eventuella fartränder eller blöta fläckar i kalsongerna.
