I eftermiddag har barnen och jag varit och fått andra TBE-sprutan hos en privatläkare.
Tack och lov att vi hamnade hos en privatläkare säger jag bara. Så mycket tid som han bjöd oss på hade vi aldrig i livet kunnat snika till oss på vårdcentralen.
Lilla Svalan vägrade nämligen att ta emot sitt lilla stick. Först vägrade hon bestämt, sedan envist, sedan med tårar och till sist övergick vägran i högljudda skrik och vilt våldsamma protester.
Läkaren hade intentionen att vara pedagogisk och ge lilla Svalan första sticket, så att det snabbt skulle vara överståndet. Ju längre hennes motstånd pågick, desto mer tveksam blev han till att det över huvud taget skulle vara genomförbart.
I stället gav han Guldgossen en dos vaccin. Guldgossen blinkade inte ens och gjorde verkligen sitt yttersta för att föregå med gott exempel.
Lilla Svalan fortsatte dock att skrika och försatte sig i ett nästintill translikt tillstånd av skakande gråt, sockrat med vevande armar.
Läkaren förslog försiktigt att vi kanske kunde komma tillbaka med lilla Svalan en annan gång.
Men han kände inte mig.
Om man tycker att lilla Svalan är envis så ska man veta att hennes väna moder kan vara sju resor värre, i alla fall vid behov.
Det slutade med att jag varnade lilla Svalan för att jag skulle bli arg om hon fortsatte. Sedan höll jag fast henne med våld med benägen hjälp av Guldgossen och läkarens ena hand, medan han med den andra gav henne sprutan.
När allt var överståndet sprang lilla Svalan gråtande ut i korridoren, med läkaren efter. Han bad henne vara tyst eftersom det några rum längre bort satt en mycket ledsen herre hos psykologen och inte tålde höga ljud.
När lilla Svalan lugnat ner sig och övergick till att testa knäknackarhammaren på sin bror pustade läkaren suckande ut och anförtrodde mig:
-Jag blev änna svettig!
Sedan var det min tur att få sprutan. Lilla Svalan kramade mig och jag fick hålla Guldgossen i handen medan jag pratade på om vilka glassorter vi skulle få välja i affären som belöning för att vi alla varit så duktiga. Läkaren fattade inte riktigt vinken så jag var tvungen att säga:
-Stick nu, medan jag är distraherad!
Jag är väldigt stickrädd men jag har faktiskt inte överfört den rädslan på barnen. Anledningen till att lilla Svalan var så rädd den här gången, var att läkaren tog i lite för mycket förra gången och råkade köra sprutspetsen ända in till benet på henne, vilket gjorde väldigt ont. Det förklarade hon noga för honom, så han såg till att bara sticka i muskulaturen den här gången.
