Det börjar kännas höstlikt nu. På Megapol pratade de om gula löv i morses och jag upptäckte att björkarna i Lidköping börjat anta den där lite trötta gröna färgen, som är föregångaren till allt det gula.
I går morses kändes det ljummet ute när jag hämtade tidningen. Morgonen andades löfte om värme och sol, ungefär sådär som jag upplevde i Italien långt fram i september när jag och Falunsystern var där på dop för ett antal år sedan. Då var mornarna ljumma och löftesrika och dagarna infriade löftet.
I dag var det kallare men klarare. Frosten har inte drabbat oss än, trots SMHI´s varningar men jag har på känn att den inte är långt borta. Luften är hög och klar. Precis som det ska vara en perfekt höstdag.
Jag gillar verkligen hösten. För mig är den starkt förknippad med Förundersökningsledaren. Vi blev tillsammans sent en höst och månaderna innan gick jag långa promenader, drömmandes och längtandes efter mitt hjärtas kärlek.
Det var hösten 1989. I år har vi varit tillsammans i 21 år. På torsdag firar vi 15-årig bröllopsdag. Det känns som för alltid. Men när hösten kommer krypande infinner sig ändå den där förväntanskänslan som jag hade då, för mer än två decennier sedan.
