“Men det var ju bara en dröm.” Så sa Förundersökningsledaren något oförstående när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka under det att jag återberättade färjedrömmen för honom vid frukostbordet.

“Men, det var ju bara en dröm”, sa mina kollegor förvånat när de upptäckte ett blänk i ögonvrån vid eftermiddagsfika.

Ja, det var bara en dröm.

Men även om jag inte har upplevt det fysiska skeendet så har jag upplevt det känslomässiga. Tankarna och framför allt känslorna från mina upplevelser i natt, sitter fast i mitt minne och i min själ lika starkt som om jag varit med om dem på riktigt, vilket jag faktiskt har.
Jag tror att de bleknar, så småningom. Men just nu är jag fortfarande uppriven, labil och ömtålig som en nyopererad. Och jag har fortfarande en dundrande huvudvärk.