Mardrömmar fortsätter att förfölja mig.
I natt var det dags igen. Den här gången hade jag bara hunnit sova någon timma innan jag hamnade i en mörk, skruvad dröm.

Jag drömde att jag och barnen (båda barnen den här gången, men ingen Förundersökningsledare) var inne och tittade i en gammal kyrka. Vi var särskilt intresserade av en gammal, gammal robust kista med mynt som stod längst fram vid altaret. En skylt upplyste om att mynten använts när man byggt ut kyrkan på nytt efter en brand på medeltiden. (Hur mynten kunde finnas kvar när man använt dem för att betala ett nytt kyrkbygge framgick inte, och var ingenting som vi reflekterade över.)

När vi gick ut från kyrkan möttes vi av ett gäng gamlingar. Jag vet inte riktigt hur många de var, kanske fem stycken, och det var uteslutande karlar i åldern 70-90 år.
Vi frågade hur vi skulle kunna komma därifrån och de visade oss på en väg som gick över en mörk vindsvåning. Innan jag hunnit ropa hej hade alla karlarna utom en gett sig in på vinden tillsammans med mina barn.

Mannen som var kvar tillsammans med mig var en halvt genomskinlig åldring på uppskattningsvis 80 år. Han såg på mig med vattniga blå ögon och log förväntasfullt på ett illvilligt sätt som gjorde mig mer än orolig. Jag försökte få honom att berätta vad de egentligen höll på med, vart de andra tagit vägen med mina barn, men han bara tittade på mig igen och visade med handen att också jag skulle gå ut på den helmörka vinden. Utan ord förmedlade han att vandringen genom vindsvåningen skulle vara ungefär som en tur på spökhuset på Lisseberg. Jag trodde honom inte.

Mannen såg mer död än levande ut och jag funderade på om han kanske kunde vara ett spöke.
I fickan hade jag en bordskniv och jag tog upp den och höll den i handen för att kunna värja mig om något oförutsett skulle hända. Jag ställde mig i öppningen till vinden och ropade på Guldgossen och lilla Svalan. Jag ville att de skulle komma tillbaka till mig så att vi kunde gå tillsammans i alla fall. Det fanns ingen annan väg därifrån men jag kände på mig att jag skulle kunna skydda dem om de fick gå bredvid mig.

Plötsligt fick jag en vision av vad som väntade. Om jag gav mig ut på vinden skulle plötsligt ljuset tändas och jag skulle få se lilla Svalan och Guldgossen hängandes döda från taket.
Jag förstod också att om jag inte gick in där så skulle det inte ske, barnen skulle vara trygga. Den onda männen var inte ute efter att skada barnen i första hand, utan efter att se min reaktion och förtvivlan.
Alltså vägrade jag gå ut på vinden.

Den spöklike gubben bakom mig, som nu nästan dreglade av förväntan över vad han hoppades komma skulle, försökte tvinga mig.
Han puttade till mig med sina fingertoppar längst ner på ryggen, där min tröja glidit upp och blottade en del av huden. Hans fingertoppar var rundade och lite större än själv fingrarna. De påminde starkt om Gollums fingrar i “Sagan om ringen”, eller utomjordingarnas i “Signs”. Kalla, hårda, lite fuktiga.

Det var som att bli berörd av själva döden och jag skrek rakt ut: “SLUTA!”

Precis då vaknade jag av att någon skrek “sluta”. Det var naturligtvis jag.
Och jag kände avtrycken av åtta kalla fingrar precis i ryggslutet.