Plötsligt befinner jag mig i den där klassiska mamma-situationen, som säkert miljontals kvinnor befinner sig i varje dag.
Jag lagar middag, hjälper Guldgossen med hemuppgifterna och hänger tvätt – samtidigt.

Dessutom försöker jag få till en samordning av skjutsning och hämtning av Guldgossen till Royal i kväll. Jag ringer hem till Guldgossens Royalkompis. Där svarar en mormor som inte vet hur föräldrarna har det i kväll, eller om de kan skjutsa eller hämta, eller när de kommer hem.
Jag går över till mobiltelefonerna. Ringer mamman i familjen. Mormorn svarar igen – mamman har glömt sin mobil hemma. Ringer pappan i familjen. Mormorn svarar på nytt – det var visst fel nummer angett på hitta.se så jag kom till mammans glömda telefon igen. Får rätta numret av mormorn.

Äntligen svarar någon. Jag och pappan kommer överens om att vi skjutsar ut, de hämtar.

Minutrarna senare ringer mamman. “Jag såg att du ringt…” Jag förklarar att jag pratat med pappan och att vi kommit överens.
En minut går, sen ringer mamman igen. “Jag kom på att det är bättre om vi skjutsar och du hämtar”. Okej, okej.

Sen ringer telefonen för tredje gången. Nu är det Förundersökningsledaren som undrar om han ska hämta lilla Svalan på fritids. Det ska han. Och det betyder att de snart kommer hem.
Skynda, skynda. Duka bordet. Hänga tvätten, laga maten…

Då ringer svärmor. Vi pratar om barnvakteriet nästa veckan. När kan hon vara här, när kan min mamma… Vi planerar, dryftar, funderar.

Till slut sitter vi alla till bords. Maten är varm. Det är väl ungefär det positiva man kan säga om sönderkokt potatis och dåligt smaksatt torsk. Barnen klagar. Mannen säger ingenting. Jag tar en liten portion och skyller på icke påhittat magkatarr som följt i spåren på för högt intag av migräntabletter tidigare på dagen.

Måltiden är över trots att maten ligger kvar på några tallrikar. Inget att göra åt – ta en banan.
Jag skyndar upp och hjälper Guldgossen leta fram rätta kläderna för en kväll i kalla skogen. Ber Förundersökningsledaren leta fram en vinterjacka. Jackan åker på – hade du verkligen den här förra vintern? Den är ju minst två storlekar för liten. Du får ta finjackan.

Förundersökningsledaren rotar bland kläderna.
“Vi behöver rensa ut bland kläderna nu.”

NU! NU! Nu när vi ska packa och snart resa och jag har miljoner saker jag behöver fixa i ordning innan vi åker, både sådant som faktiskt måste göras och sådant som bara Förundersökningsledaren tycker att jag måste göra.
“Ja, men det behöver väl inte ta så lång tid.”
Jag har tusen saker som var och en inte tar så lång tid, men tillsammans…

Jag får en litet bryt, skäller några ord.

Sedan kommer mamman som ska skjutsa barnen till Royalskogen. Jag klämmer snabbt fram klisterleendet och vinkar av Guldgossen. Här är vi minsann bara lyckliga familjen. Jag är aldrig stressad. Alla är glada. Ingen skäller på sin nästa. Nehej då, hahahaha!

Och så hjälper jag lilla Svalan ut till garaget där hon staplar ved med Guldgossen och jag struntar ett ögonblick i karotterna på köksbordet och pyser ur mig allt i den bästa ventil jag vet.