Vi pratade om uppkörningar på fikarasten. Jag berättade om min.

Jag körde upp en klar och solig höstdag. Innan det var min tur att sätta mig i förarsätet bredvid den beryktade ”SpegelKarlsson” hade jag hunnit bli rejält nervös. Jag var SpegelKarlssons tredje offer för dagen och de två föregående hade blivit kuggade. Jag misstänkte att jag råkat få en av SpegelKarlssons sämre dagar och att han skulle göra processen kort även med mig.

SpegelKarlsson hade fått sitt smeknamn på grund av sin nogrannhet med backspeglarna. Det gällde att ha full koll bakåt – hela tiden. Under uppköringen utförde jag en avancerad huvuddans i form av ett trekantigt rörelseschema. Höger sidospegel – vänster sidospegel – backspegeln. Höger sidospegel – vänster sidospegel – backspegeln.

Till en början gick det bra. SpegelKarlsson småpratade lite på raksträckorna. Vilken utbildning gick jag? Vad gjorde jag på fritiden? Visst är det fint väder! När det var dags att svänga lät han mig koncentrera mig på uppgiften och jag borde ha kunnat slappna av lite grann.
Det gjorde jag inte. I stället var min hjärna fullt sysselsatt med att försöka räkna ut vad herr Karlsson hade för baktanke med sitt kallprat. Ville han se hur jag reagerar med folk i bilen? Försökte han få mig att slappna av och berodde det i så fall på att han lättare skulle få mig att bli ouppmärksam? Hjärnan spann loss ordentligt där ett tag. Det var nästan så att jag missade de få instruktioner jag fick.

Vi körde runt en stund i stadstrafiken och sedan tog vi en runda i rondellerna som omger Lidköping. På väg tillbaka till tågstationen, där alla uppkörningar började och slutade, bad SpegelKarlsson mig att parkera var jag ville på den stora parkeringsplatsen utanför Stadshotellet. Om inte min hjärna hade varit så upptagen med sitt kalkylerande och dissikerande hade det förmodligen gått riktigt bra. Nu slog det slint!

Parkeringsplatsen var tom, sånär som på fyra bilar. De fyra bilarna stod i en liten klunga längst bort på parkeringen. Det fanns en tom ruta mellan två av bilarna. Framför den tomma rutan stod en tredje bil och bakom den tomma rutan fanns den fjärde bilen. Den stod inte i någon ruta utan längs med körvägen. Förmodligen hade dess förare ställt bilen där vid något tillfälle när hela parkeringen varit full.

”Parkera var du vill.” Så sa SpegelKarlsson. Jag kunde valt en tom ruta med bara en massa tomma rutor runt omkring. Det gjorde jag inte.

I stället satsade jag på att krångla mig in i den där rutan mellan de fyra bilarna. Jag såg att uppkörningsinspektören log men reflekterade inte över att det kunde bero på mitt ödestigra val av parkeringsplats.

Det tog lång tid att komma på plats. Jag började med att svänga för snävt och fick backa och göra om. Och göra om. Och göra om. Det hade varit betydligt lättare om inte den där bilen som stod parkerad bakom, längs med, hade funnits.
Jag började svettas i min varma höstjacka. SpegelKarlsson satt dock lugnt bredvid. Ibland hörde jag någon fnysning från hans håll som jag inte tolkade så positivt. Förmodligen var det bara ett undertryckt skratt, men vad vet en stressad 18-åring som just håller på att missa sin uppkörning?

Till slut var jag i alla fall på plats. Kanske inte med hedern i behåll men i alla fall utan att ha repat lacken på vare sig det fordon jag befann mig i eller på något annat runt omkring.
-Jaha, det här gick ju lugnt och fint, sa SpegelKarlsson vänd mot mitt konfunderade anlete och fortsatte:
-Nu får du köra härifrån, vilken väg du vill, och så tillbaka till tågstationen.

Om jag hade tyckt att det var svårt att få bilskrället på plats så var det ingenting mot hur svårt det var att få den därifrån. Jag trixade, lirkade, backade och tog om. Jag körde framåt så långt jag vågade, vred på ratten så mycket jag kunde, backade sakta, sakta. Rattade försiktigt åt ena hållet, körde framåt igen. Stannade, rattade, backade, körde fram…
Till slut var jag så desperat att jag bestämde mig för att köra omåttligt långsamt, så långsamt att det inte skulle bli något märke om jag råkade köra på någon av bilarna. Helst så långsamt att herr Karlsson inte skulle märka när det tog stopp.

Tack och lov körde jag inte på någonstans. En liten spärr i mitt omtöcknade medvetande fälldes trots allt ut så att jag besinnade mig innan jag åsamkade några materiella skador. Men jag kom inte därifrån. Efter att ha kört fram och tillbaka i säkert tio minuter gav jag upp.
-Jag ger upp! Jag kommer inte härifrån. Nu byter vi plats så får du köra loss oss innan jag blir galen! Orden uttalades högt. Och med eftertryck. Jag menade verkligen vad jag sa. Jag struntade totalt i körkortet, bara jag kom därifrån.

SpegelKarlsson la an sin allra vänligaste ton och sa:
-Du klarar det här. Ta det bara lugnt så ska du se att det går bra.

Och det gjorde det. Det tog sin rundliga tid och det osade lameller på hela parkeringen, men jag kom därifrån.
När jag pustade ut i bilen vid tågstationen var jag inte så ledsen över att ha missat körkortet. Den stolta känslan över att faktiskt ha lyckats krångla loss bilen från sitt inkilade läge hade tagit överhanden.

-Ett litet råd, sa SpegelKarlsson på sitt stillsamma vis.
-Nästa gång du ska backa ut från en parkeringsplats, så backa ut åt samma håll som du kom från. Det är mycket lättare… och här är ditt körkort förresten!