Besöket hos sjukgymnasten avlöpte väl. Jag fick chans att visa upp åtminstone ett av mina välrakade ben.
Jag hade fått en tid för att undersöka vad mitt vänsterknä hittat på.
För ett bra tag sedan trillade jag ner från mamma och pappas höloft och slog bland annat i knät i betonggolvet. Visst gjorde det lite ont och var ömt några dagar men det blev inget blåmärke och svullnade inte upp.
I början av vår greklandssemester upptäckte jag en stenhård utväxt på överkanten av knäskålen. Förundersökningsledaren ordinerade omedelbar operation medan jag var lite mer tveksam till dylika ingrepp. Att något borde göras insåg jag dock för det såg och kändes inte så bra, och dessutom gjorde det ont att ligga på knät.
När jag äntligen lyckats få tid hos sjukgymnasten försvann dock utväxten. Min teori var annars att jag fått någon broskbildning på grund av slaget när jag trillade, men den teorin föll rätt hårt eftersom det eventuella brosket försvann.
Sjukgymnasten hade en annan teori. Han tror att jag slagit loss en bit ben som nu roar sig med att vandra runt i kroppen. Har jag tur hittar det ett bra ställe att vara på och bestämmer sig för att stanna där, kapslas in och sedan inte orsaka så mycket besvär. Har jag mindre tur så bråkar det runt och ställer till med oreda, smärta och elände. Skulle jag upptäcka benbiten under huden igen är det lämpligt att kontakta sjukvården så får man väl försöka avlägsna den.
Jag hoppas på tur.
När jag ändå var hos sjukgymnasten, och eftersom jag gärna ville dra ut på besöket, så frågade jag honom lite om min hälsporre också.
Det skulle jag inte gjort.
Förtjust gnuggade han händer och berättade med överdriven entusiasm att han just fått tsag på en ny rolig apparat som slår sönder inflammationen i foten med laserstötar eller om det var ultraljud. Jag kanske ville prova!
Jag såg på hans förväntasfulla min att det var HAN som ville prova sin nya apparat och försiktigt frågade jag:
-Nu sa du att den SLÅR sönder inflammationen. Gör inte det ont?
-Jo, men du är ju rätt smärttålig.
Han vet att jag klarar en del efter att ha gett mig elstötar med tensapparat tidigare. Men det handlar om kontrollerad och förväntad smärta. Om det plötsligt gör ont på ett nytt och oväntat sätt tror jag att jag hellre flyr än illa fäktar.
Nåväl, vem kan säga nej till sjukgymnastens bedjande blick? Dessutom skulle jag ju få stanna några minuter till i hans muntra sällskap så jag gick med på att leka försökskanin.
Sjukgymnasten började med att tillkalla sin kollega, så inte hon skulle missa det roliga. Han hade en apparat med en prisscannerliknande tingest på. Jag fick lägga mig på mage och så körde han med scannern över foten. Ett rytmiskt bultande sköt in puffar av laser/ultraljud eller vad det nu var och det kändes verkligen som om någonting slogs sönder där inne i foten. Jag hoppas att det var inflammationen och inte benen i foten. Ont gjorde det och det gamla talesättet “ont ska med ont fördrivas” fick en ny innebörd.
Efter en liten stund utan att jag varken vridit mej eller utstött några ömkansvärda ljud sa han till sin kollega:
-Nu vrider vi på lite va! Hon säger säkert till om det gör ont.
Det gjorde jätteont, och på sina ställen ännu ondare.
-Säg till var det gör som ondas, uppmanade han. Jag gjorde snällt som jag blev tillsagd och på de ställen där det gjorde som mest ont körde han extra hårt och länge.
Nu ska jag vila foten några dagar så att kroppen får en chans att ta hand om slaggprodukterna, sedan ska det bli bättre och till helgen borde jag kunna ut och jogga igen.
På måndag har jag fått en ny tid i tortyrkammaren. Men jag ser fram mot den, för då får jag ju träffa den trevlige sjukgymnasten igen.
