Men hur helt knäpp i hela huvvet får man bli?!
I dag har jag varit med lilla Svalan i skolan hela dagen, förutom den timman vi ägnade åt ett besök på vårdcentralen.
När skolan var slut för båda barnen tog jag med dem till Willys för att köpa saffran. Jag hade glatt både barnen och mig själv med tanken på ett utlovat lussekattsbak i eftermiddag.
När vi kommit hem, tagit en snabb eftermiddagsfika, och börjat röja i köket för att ge plats för en sjusärdeles deg, slog det mig. Jag glömde köpa saffran.
När jag ändå var och handlade passade jag naturligtvis på att komplettera upp med lite mjölk och bröd och annat så det var inte bara saffran jag skulle köpa. Det är väl den enda ursäkt jag kan komma på, och den är rätt lam.
När jag stod i kassan tog jag mig en sista titt på inköpslistan och såg att det bara var saffran kvar på listan. Saffran förvarar man i kassan eftersom det är dyrt och stöldbegärligt. Jag gav inköpslistan till Guldgossen för att han skulle gå och slänga den i skräpet.
Sedan lastade jag upp alla mina varor på bandet, betalade, packade ner varorna i kassar och åkte hem – utan saffran.
Det värsta är – och som jag nästan inte vågar erkänna – att jag gjorde nästan samma sak i måndags. Då var jag och handlade allt som var billigt på Hemköp. Jag hade redan i förväg bestämt mig för att köpa saffran också, trots att det säkerligen inte var ekonomiskt försvarbart att köpa en dyr krydda i en dyr affär.
När jag kom fram till kassan frågade jag kassörskan om de förvarade saffranet i kassan. Det gjorde de, svarade hon vänligt.
Och sedan glömde jag att köpa det.
Nu surar barnen och jag i kapp över det uteblivna eller förhoppningsvis bara försenade lussebullebaket. Jag vägrar att baka utan saffran!
