Zäta

Kvart i sju väckte jag Guldgossen och emlade hans båda armveck så de skulle vara bedövade inför den kommande venflon. Jag försåg honom med en frukostmacka och matade lilla Svalan med yoghurt innan vi alla gjorde oss klara för avfärd.

Lilla Svalan lämnade vi vid skolan för en dag på fritids och Guldgossen och jag for vidare till sjukhuset. Vi var där lite för tidigt men blev ändå mottagna nästan på direkten.

Först utfördes ett pricktest mot jordnötter, hasselnötter och mandel. Guldgossen fick fem prickar på underarmen. Förutom de ämnen man vill testa får man också alltid en kontrollprick med ingenting alls och en kontrollprick med histamin.
Guldgossen reagerade nästan genast med ett ganska stort nässelutslag mot jordnöten, ett inte så stort mot hasselnöten och inte alls mot mandeln.

Sedan var det dags att sätta dit venflon. En venflon är en liten gummislang som sticks in i en blodåder och har en påfyllnadskran på utsidan av kroppen. Det gjorde trots emlingen en aning ont och kändes naturligtvis obehagligt, särskilt som sköterskan fick joxa ett tag och till sist tog hjälp av en erfarnare sköteska för att hitta rätt, men Guldgossen bet ihop bra. Jag pratade skridskoåkning och Nintendo med honom och lyckades nog distrahera honom tillräckligt.

Jag hade missuppfattat det där med venflon lite grann. Den var inte alls till för att spruta in nötter genom utan som en säkerhetsventil om Guldgossen skulle behöva intravenös medicin under provokationen.

Så började nöttestet med att Guldgossen fick tugga en halv hasselnöt och spotta ut den sedan. Han tyckte det smakade så äckligt att han nästan kräktes. Jag medger att både jag och sköterskan drog lite på munnen åt honom.
-Om allt går väl kommer du till slut få äta tio hela sådana här nötter, förklarade hon.

Direkt efter att Guldgossen spottat ut nöten började det klia i munnen. Vi fick vänta en halvtimma i “lekterapin” och sedan var det dags för nästa steg.
Nu skulle Guldgossen tugga i sig en halv nöt och svälja den. Med viss möda lyckades han genomföra bedriften, trots att han tyckte att det smakade förfärligt. Jag hade hans allergichock från när han var bäbis i minnet och tyckte det var lite otäckt när han fick kväljningar av smaken. När han var liten började den allergiska chocken med att han fick nässelutslag kring munnen och kaskadkräktes. Sedan tappade han medvetandet och slutade andas.

Men nu var vi under god uppsyn på sjukhuset, så bort – alla hemska tankar.

Efter nöthalvan fortsatte det klia i munnen och Guldgossen fick ett rött nässelutslag bredvid munnen men inget värre inträffade, ingen påverkad andning, så efter ytterligare en halvtimma var det dags för nästa nöt – en hel den här gången. Guldgossen kämpade tappert i sig nöten med hjälp av en hel del vatten, och sedan lovade han att vägra äta fler.
“Vi får väl se hur det blir med den saken”, tänkte hans envisa mor.

Nu började det klia i ögonen på Guldgossen och ett otydligt nässelutslag framträdde på hakan men andningen var fortfarande jämn och fin.
Sjuksköterskan konsulterade en läkare och man beslutade att avbryta testet. Vi fick vänta en timma innan vi träffade läkaren och kunde åka hem. Då hade Guldgossen hunnit få lite ont i magen också, men ingen kunde avgöra om det hörde ihop med nötterna eller med vanlig hunger.

Läkaren konstaterade förnöjt att Guldgossens hasselnötsallergi inte hör till det allvarliga slaget och att han gott kan äta kakor och choklad med hasselnötter i, om han vill. Eftersom inget värre inträffar än lite kli i munnen och ögonen så behöver vi inte vara lika uppmärksamma och oroliga i fortsättningen, och det är ju skönt att veta.

På väg från sjukhuset i bilen fortsatte Guldgossen att klaga över ont i magen och jag veknade och beslöt mig för att inte skjutsa honom till skolan och fara och jobba utan i stället stanna hemma med Guldgossen. Halva dagen var gången och Guldgossen hade verkligen så ont i magen att jag blev en aning orolig att han skulle ha dragit på sig maginfluensa.

Vi stannade till vid skolan och jag informerade fritidspersonalen om att jag tog med mig Guldgossen hem. Lilla Svalan fick stanna kvar en stund och skulle ringa mig när hon ville bli hämtad.

När vi kom hem ringde jag jobbet och meddelade att jag inte skulle komma och så började jag genast att laga mat.
Guldgossen kände sig lite matt efter förmiddagens anspänning och la sig på min uppmaning och soffan och väntade på att maten skulle bli klar.

Plötsligt började han klaga över att det kliade mer i ögonen, och i öronen, och på andra ställen på kroppen. Jag suckade lite teatraliskt och stängde av spisplattorna. Jag tog med mig Guldgossen upp till övervåningen och la honom i hans säng. Där gav jag honom en av de receptfria allergitabletterna vi har hemma och la våta bomullsrondeller på hans ögon.
Guldgossen forsatte att klaga och tyckte att det gjorde ont i öronen så jag hämtade några topsar och tänkte försiktigt göra rent om han hade för mycket vax i öronen.
Så fort jag styckit in topsen någon millimeter i högerörat upptäckte jag att den blev blodig.
-Men, har du petat dig själv i örat så att det blöder! utbrast jag argt. Det är ju jättefarligt.

Jag gick iväg och ringde tillbaka till mottagningen för att höra om de hade möjlighet att titta på Guldgossens öra. Naturligtvis var det inte telefontid sådär mitt på dagen. Men en liten telefonsvarare kan inte hindra en orolig Zäta, så jag ringde sjukhusets växel och fick dem att koppla igenom så att jag kom fram till mottagningen i alla fall.

Medan jag ringde låg Guldgossen och vred sig i sängen och grät. Jag fick tala med sköterskan som tagit hand om oss under provokationen och hon frågade om Guldgossen hade några nässelutslag.
-Nej, svarade jag sanningsenligt och gick samtidigt in till Guldgossen för att ta en ordenligare titt.

Medan jag tittade på Guldgossens buk och rygg formligen växte nässelutslagen fram, mitt framför ögonen på mig.
-Vi kommer in, sa jag i telefonluren och sedan la jag på.

För knappt elva år sedan satt jag i baksätet på en bil och gav Guldgossen konstgjord andning medan Förundersökningsledaren körde in oss till akuten.
Nu var jag ensam men inte mindre beslutsam om att klara livhanken på min son ytterligare en gång om så skulle behövas. Jag tror mig själv om att fungera lungt och rationellt när det behövs, men jag var kanske inte helt vid mina sinnes fulla bruk eftersom jag tog mig tid att ställa in hamburgarna jag tänkt steka till lunch i kylskåpet innan vi kastade oss i bilen och kanade iväg.

Medan Guldossen tog på sig ytterkläderna upptäckte jag att han var likblek och svullnade i ansiktet. Ögonen blev till smala springor och han fick en stor otäck bulle under högerögat. Riktigt groteskt såg det ut.

Under den korta bilfärden till sjukhuset höll jag lika mycket uppsikt på Guldgossen som på vägen. Han fick sitta bredvid mig i framsätet och jag pratade med honom hela tiden. Jag var livrädd att han skulle förlora medvetandet eller få svårt att andas men jag höll mig cool hela tiden och visade inte Guldgossen hur orolig jag var.

När vi kom fram klev vi rakt in på mottagningen och blev genast omhändertagna av läkaren och sköterskan. Guldgossen fick två olika allergimediciner och sedan var det bara att vänta.
Sköterskan kom på att vi ju inte hunnit äta lunch och erbjöd sig att gå och skaffa pannkakor men eftersom det inte hör till Guldgossens favoriträtter så tyckte jag det var bättre att jag lämnade honom en stund i hennes omvårdnad och skaffade mat från det närbelägna McDonald´s. Det blev betydligt mer uppskattat än pannkakor kan jag säga.

Den allergiska reaktionen klingade av under eftermiddagen första timmar och strax innan tre kunde vi åka hem igen, med förmaningar om att ta det riktigt lugnt. Guldgossen kan få en ny efterreaktion om han får upp pulsen under dagen, så vi har tagit det riktigt lugnt med en film (och lite stryktvätt för min del.)

Jag är glad och tacksam att alla familjemedlemmar har överlevt den här dagen.
Amen!