Jag är uppenbarligen inte lika vig i kroppen som i hjärnan. Det är egentligen lite konstigt att jag ännu inte vant mig vid hur min kropp fungerar. Jag har ju ändå haft den i nästan 40 år.
Så här var det:
Jag var och handlade på Willys och hade lyckats parkera mitt i en stor slaskig vattenpöl. Jag upptäckte inte mitt tnaklösa tilltag förrän jag klev ur bilen och satte kängan i eländet, men när jag skulle fara därifrån så kom jag faktiskt ihåg vattenpölen och bestämde mig för att försöka undvika att väta ner mig allt för mycket.
Jag lyckades få upp förardörren med hedern i behåll men sedan tog det slut på mina hedersamma gärningar. Jag såg att gapet mellan fast mark och biltröskeln inte var allt för långt och det borde inte vara allt för svårt att ta ett litet skutt upp på tröskeln.
Sagt och gjort. Jag skuttade.
Sedan följde några andlösa sekunder där jag stod med båda fötterna stadigt förankrade på biltröskeln, vänsterhanden lutad mot bildörren som sakta gled upp allt mer, och vänsterhanden febrilt sökandes efter de obefintliga bilhandtaget på insidan av bilen.
Inte tänkte jag på att det inte finns något handtag över förardörren. Det är bara passagerarna som får ha det bekvämt och ta hjälp av högt belägna handtag när de ska ta sig ut ur min bil.
Situationen började bli allt mer ohållbar ju längre bort från kroppen vänsterhanden flyttade sig. Nu stod bildörren helt öppen och det var ju tur att ingen parkerat så nära min bil att dörren slog i.
Jag insåg att det bara fanns en utväg om jag ville undvika att ta ett kliv ner i vattenpölen.
Ovig som det berömda kylskåpet lyckades jag ändå kasta mig in en bit i bilen, tillräckligt för att få tag i ratten med båda händerna.
Nu hängde jag som en fallfrukt med ändalykten farligt nära vattenpölen och när kängorna började glida var det väldigt nära att jag trillade pladask baklänges och la mig raklång i det snömoddiga vattnen.
Det var bara tanken på eventuella vittnen som fick mig att kämpa mig in i bilen med ena foten. Sedan följde tack och lov benet efter och i en drås-liknande rörelse lyckades jag häva mig in i bilen, sno runt ett kvarts varv och till slut landa med rumpan i sätet.
Jag kunde inte låta bli att skratta högt och befriande medan jag stängde dörren efter mig och samlade ihop alla tentakler för att kunna köra hemmåt.
