Mensen är i antågande. Jag känner det hur tydligt som helst.
Mungiporna strävar neråt, mitt språk blir korthugget, på fikarasten står jag hellre ensam ocn trycker vid det varma sköna elementet än är med i kollegornas glada jargong och när jag kommer hem får ungarna skopvis med ovett trots att de bara försöker liva upp stämningen lite grann.
Jag är helt enkelt premenssur.
Från ditt eget liv eller från mitt beteende i slutet av veckan?
Det där känner jag igen…!