Zäta

I dag har jag varit söndagskolledare igen för första gången på cirka 15 år. Jag fick frågan om jag kunde hoppa in i den största åldergruppen eftersom de ordinarie ledarna var bortresta. Snäll som jag är så tackade jag naturligtvis ja.

Egentligen hade det räckt om jag varit med och hållit lite ordning på barnen medan de spelade TV-spel och biljard (visste ni att vi har sådana aktiviteter i kyrkan?) men jag fick en liten idé om en något mer “kristen” aktivitet också, så första halvtimman eller så ägnade vi åt att gå igenom vilka Bibelpersoner vi kunde komma på från A till Ö. Ja, så mycket Å, Ä, Ö finns det ju inte i Bibeln men vi kom i alla fall ända till U.

Barnen var riktigt duktiga på att ha koll på alla namn och jag kompletterade med att berätta mustiga historier om personerna.
Populärast var nog berättelsen om Jakob. Jag gav barnen en något kortare version än ni får men innehållet var detsamma och jag undanhöll inte de snaskiga detaljerna.

Jakob var son till Isak och barnbarn till Abraham. Jakob hade en tvillingbror som hette Esau. Trots att de var tvillingar var de inte särskilt lika. Jakob var len som en barnrumpa i skinnet medan Esau var lika hårig som en orangutang.

Esau föddes strax före Jakob och var därför den som enligt traditionen skulle ärva sin far. Dock hade Gud gjort klart för pappa Isak att det trots allt var Jakob som skulle bli arvtagaren.
Isak var inte särskilt glad över detta för han favoriserade nämligen Esau. Esau var inte bara hårig, han var också cool och tuff och en ensamvarg. Han kunde försvinna ut i skogen flera dagar i sträck och när han äntligen kom hem hade han nästan alltid med sig något läckert villebråd som han nedlagt.
Esau hade naturligtvis koll på sin fars känslor och brukade smöra lite extra genom att laga till sitt vilt på ett sätt som han visste att fadern uppskattade.

Trots att Esau var sin fars favorit var det inte synd om Jakob. Han var i stället sin mors gunstling. Han höll sig hemma hos henne i köket och blev med tiden en utsökt kock. Mor Rebecka visste också att arvet var utlovat åt Jakob av Gud, men hon var orolig för att Isak skulle ge efter för sin förkärlek till Esau och låta honom ärva.

En dag kom Esau hem efter att ha varit extra många dagar ute i skogen. Den här gången hade han inte haft jaktlyckan med sig och nu var han vrålhungrig.
Jakob satt som bäst och kokade ihop en riktigt smarrig linssoppa. Den doftade ljuvligt och var lockande röd till färgen. Det vattnade sig i munnen på Esau och han bad genast att få sig en skål soppa.

Mor Rebecka hade ofta talat med Jakob om arvet som Gud lovat honom och nu såg Jakob sin chans. Han ville gärna ge sin bror lite soppa, om Esau först lovade att Jakob skulle få ärva Isak.
Esau var så hungrig att han kunde lovat bort hela världen om det skulle behövas, och så fick Esau sin soppa och Jakob sitt arv. Det var i alla fall vad han trodde.

Åren gick och Isak började bli gammal. Dessutom hade han gått och blivit blind. En dag blev han sjuk och befarade att han skulle dö. Det var dags att dela ut den faderliga välsignelsen som skulle stadfästa arvet. Isak visste mycket väl vem som borde ärva men hans kärlek till den hårige Esau hade förblindat honom för Guds vilja.

Han kallade till sig Esau och bad honom gå ut i skogen och jaga rätt på en hjort. Sedan skulle Esau grilla den och laga till en riktig brakfest, sådär som Isak älskade, och så skulle Isak ge sin välsignelse. Hade Esau varit ärlig skulle han naturligtvis talat om att han lovat bort arvet till Jakob, men ingen i den här berättelsen håller sanningen särskilt högt så Esau knep käft och slipade jaktkniven.

Rebecka hade stått dold bakom en tältflik och tjuvlyssnat på samtalet och så fort Esau gett sig iväg sprang hon så snabbt hennes trötta gamla ben orkade och skvallrade för Jakob. Jakob ville gärna ha arvet som både Gud och faktiskt även Esau lovat honom men han förstod inte hur det skulle gå till nu när Isak bestämt sig.
Rebecka var däremot en listig gammal tant. Hon fick Jakob att slakta en killing och grilla och laga till den på det sätt Isak gillade. Sedan tog hon skinnet från killingen och band kring Jakobs handleder och hals, så att blinde Isak inte skulle känna skillnad på dem.

När Jakob klev in till sin far med maten var han ganska nervös men han spelade rollen som sin bror så pass övertygande att han lyckades lura Isak. Isak anade att någonting var fel för han kände inte igen Esau på rösten, men det goda köttet och den håriga huden övertygade honom. Jag är säker på att några glas vin i den sjuka kroppen också gjorde sitt till.
Jakob fick sin välsignelse.

När Esau lite senare klev in i tältet, glad och förväntansfull, fick Isak en chock. Chocken spred sig snart till Esau och satte alla hans jägarinstinkter i svallning. Han blev helt enkelt vrålarg. Nu skulle den eländes Jakoblögnaren dö!

Rebecka hann dock före till Jakob och såg till att han flydde hals över huvud. Hon tipsade om sin bror Laban som bodde tillräckligt långt borta för att Esau inte skulle orka jaga dit och Jakob gav sig iväg till sin morbror.
Jag kan föreställa mig hur rädd han var och hur fort han sprang, i alla fall de första kilometrarna. Den klene Jakob som bara hållit sin mor i kjortlarna trodde inte att han hade mycket att sätta emot Esau som var van vid att springa genom skog och mark och nu dessutom var skogstokig.

På vägen till Laban stannade Jakob och sov med huvudet på en sten. Det var då han hade den där drömmen om en stege upp till himlen där änglar klättrade upp och ner.

Väl framme hos morbror Laban blev han varmt välkomnad som en extra arbetskraft. Laban visade säkert gästfrihet men var inte dummare än att han såg till att Jakob fick arbeta för brödfödan. Att han var Rebeckas bror och delade hennes listiga läggning visade sig snabbt.

Jakob blev med tiden allt duktigare som herde och jordbrukare och allt mer uppskattad av Laban. Åren hemma vid Rebeckas grytor hade tydligen inte klemat bort honom alldeles.

Och så var det ju det här med Rakel. Rakel var Labans dotter och därmed också Jakobs kusin. På den tiden var man inte så noga med att gifta sig utanför släkten och Jakob blev hjälplöst förälskad i den vackra Rakel.
Han började tjata på Laban om att få gifta sig med Rakel och till slut gick Laban med på ett avtal. Jakob skulle jobba åt Laban i tio år och som belöning skulle han få Rakel.

De tio åren gick och kärleken höll i sig. Äntligen var det dags för bröllop. Man firade bröllopsfest med god mat och dryck och så skulle äktenskapet fullbordas genom bröllopsnatten.

Det var nu Labans list kom till sitt yttersta uttryck. Rakel hade nämligen en syster. Lea hette hon. Och hon var lika le som namnet angav. Man skulle helt enkelt kunna säga att hon var ful som stryk. Dessutom var hon ganska gammal. Ingen ville ha henne men Laban såg nu sin chans att lösa problemet. Han hade ju ändå ansvar för att Lea blev lyckligt gift och fick en bra karl så han skickade helt enkelt in Lea till Jakobs tält på bröllopsnatten.

I ett mörkt tält och med för mycket vin innanför fårskinnsvästen så märkte inte Jakob vem det var han låg med.
Hans ursinniga vrål på morgonen måste han väckt varenda bröllopsgäst i de omkringliggande tälten. Laban gnuggade händerna av förtjusning, Leastackarn kröp ihop i ett hörn och kände sig inte vatten värd och Jakob gick av och an inne i tältet och kände sig mer lurad än när Esau skulle få välsignelsen av Isak. Vad Rakel kände och tänkte förtäljer dock inte historien. Jag tror att hon förmodligen uppskattade sin syster och unnade henne lite äktenskaplig lycka. Kanske var hon inte lik betuttad i Jakob som han var i henne.

Jakobs kärlek till Rakel höll dock i sig trots att hon ju måste varit med på ett hörn i bröllopsbedrageriet. Han gick med på att jobba ytterligare tio år för att få sin älskade.
Den här gången hade inte Laban fler fula döttrar att skicka in till Jakob, och kanske höll Jakob för säkerhets skull igen med vinet och tände upp några stora oljelampor i tältet på bröllopsnatten.

Med två fruar i släptåg och dessutom ett antal djur och tjänare gav sig nu Jakob tillbaka hem till sig.
Esau hade hunnit lugna ner sig under de drygt tjugo år som gått och tog emot sin bror med öppna armar. Rebecka hade dött utan att någonsin mer få träffa sin älsklingsson men Isak, gammal som gatan, levde fortfarande och fick nöjet att höra (för se kunde han ju inte) sina båda söner som vänner igen.

Det var berättelsen om Jakob och Esau, och om Rebecka vars list slog tillbaka på henne själv, och om Laban som lyckades gifta bort båda sina döttrar till samme karl. Och såklart om Rakel, pangbruden som måste varit något alldeles extraordinärt eftersom en man var villig att jobba stenhårt i tjugo år för att få gifta sig med henne.