De allra flesta mornar går på rutin. Barnen är snälla och glada och jag är snäll och glad.
I morses var undantaget från regeln. Jag sov inget vidare i natt. Var uppe på toa två gånger och ansattes av den där eländiga huvudvärken mest hela tiden. Det var en tämligen trött Zäta som tumlade ur sängen när klockan ringde.
När jag parkerat mig vid frukostbordet kom lilla Svalan nerför trappan till övervåningen. Hon hade vaknat när Förundersökningsledaren gått upp. Jag brukar skälla på honom för att han inte kan dämpa sina morgonförehavanden och den här gången bevisade tyvärr lilla Svalan att det är lämpligt att försöka stänga dörrarna utan att smälla i dem. Hon vaknade trekvart innan hon behövde. Och eftersom hon som vanligt somnade alldeles för sent så var det en trött och urlakad lilla Svalan jag hade att göra med i morses.
Guldgossen fick i alla fall sova tiden ut, men han var inte på så mycket bättre humör än vi andra.
När vi skulle ta på ytterkläderna började han och lilla Svalan att bråka och Guldgossen bevisade på ett ytterst påtagligt sätt att det inte bara är lilla Svalan som ärvt en hugeligt hög diskant av sin mor. Dessutom passade han på att skrika när han och lilla Svalan befann sig i vår klinkrade groventré så ljudet förstärktes och dundrade med full kraft in i lilla Svalans öron.
Hon tumlade gråtande ut från groventrén. Jag är på allvar orolig att hörseln skadats.
Nu sitter vi förmodligen alla tre och surar och är arga på var sitt hörn. Jag över Guldgossen. Lilla Svalan över Guldgossen och Guldgossen antagligen över att jag skällde så infernaliskt på honom innan vi for hemifrån.
Den här dagen kunde börjat bättre.
