Jag fick en rejäl självförtroendeboost när jag skjutsade lilla Svalan till en kompis på förmiddagen.
Mamman i familjen hade sina föräldrar där och de hade hört när jag sjöng på julkonserten i kyrkan. Båda två tackade för sången och tyckte att jag sjöng underbart.
Man kan ju bli lite generad när man får komplimanger och jag sa något i stil med att vi har många duktiga sångare i församlingen.
Då sa mamman:
-Men Zäta. Det har vi visserligen, men du måste förstå att du är helt i en klass för sig!
En lika fin komplimang har jag inte fått sedan en man i församlingen berättade att hans dotter hört mig sjunga i radion från en livesändning från kyrkan. När mannen kom hem fick han en utskällning av sin dotter.
-Pappa! Varför berättade du inte att Carola sjöng på mötet i dag? Hade jag vetat det skulle jag absolut velat vara med på gudstjänsten.
En riktigt upplyftande kommentar fällde en liten flicka när jag sjöng på en begravning för ett antal år sedan.
Jag stod uppe på läktaren och sjöng så de som var med på begravningen såg mig inte. En flicka vände sig runt och började leta med blicken när jag sjöng och så viskade hon till sin mamma:
-Oj, är Ariel här!
