Vi har varit i badhuset på förmiddagen. Det var Guldgossen, jag, Lilla Svalan och lilla Svalans kompis.
Först tittade jag på när barnen våghalsigt hoppade från 3:an. Jag vet att jag är fånigt räddhågsen men jag vågar inte ens hoppa från kanten.
Seda lekte vi hajleken. Det går till så att barnen seglar på en flotte av sammanflätade flytmadrasser och försöker akta sig för mig som är haj. Jag jagar dem med blottade tänder och fruktansvärda grin och lyckas jag fånga något oskyldigt litet barn så sliter jag det i stycken med mina sylvassa tänder. Eller nästan, jag killar dem lite i alla fall.
Det är en väldigt spännande lek för både mig och barnen. För barnen är det läskigt eftersom de inte riktigt vet vad jag ska ta mej till eller vem jag ska rikta in mina attacker på. För mig är det spännande eftersom jag inte bottnar där vi brukar leka och jag ogillar som sagt att hamna allt för långt under ytan. Efter en välriktad spark av något flyende byte kan det hända att jag kallsupar mig och måste vila en stund vid bassängkanten innan leken kan fortsätta.
När jag tröttnat på hajleken (det är märkligt nog aldrig någon av barnen som tröttnar först…) tog jag med mig Guldgossen till motionssimmet och tvingade honom att simma 400 m. Det fick bra. Sedan tyckte jag att han kunde simma 100 m till och börja samla meter till ett kilometermärke. Guldgossen var ganska trött och tämligen tveksam så jag gjorde något dumt. Jag försökte muta honom med att om han simmade 500 m så skulle jag hoppa från kanten.
Guldgossens längtan att se mig hoppa var uppenbarligen mycket större än hans aversion mot att simma, så han nappade oväntat och direkt. Jag har aldrig sett en trött Guldgosse simma så snabbt.
Jag stod vid kanten och tvekade länge trots att jag var ivrigt påhejad av tre småskuttande barn som turades om att visa mig olika sätt att hoppa eller dyka på.
Till råga på allt kom en mamma från kyrkan gåendes och vi hejjade naturligtvis på varandra. Barnen var inte sena att berätta att jag var rädd för att hoppa från kanten men att jag lovat bara för att Guldgossen simmat så duktigt.
Mamman var finkänslig nog att börja dra sig mot duscharna, men flickan hon hade med sig ville gärna stanna kvar och se mig hoppa. Eftersom jag ju inte kunde låta dem stå och vänta hur länge som helst så var det bara att samla mod och göra ett litet dödsskutt ner i den djupa dykbassängen.
Och det var faktiskt inte så farligt. Jag fick varken några kallsupar eller vatten i näsan. Inte ens lite drunkningsångest.
Men jag har inga planer på att göra om det frivilligt. Jag behöver ju ha något uppseendeväckande att kunna muta barnen med nästa gång vi är i badhuset.
Efter hoppet gick jag och simmade 25 minuter till. Den här gången i mitt eget tempo. Det innebär att jag simmar mer under än över vattnet (märkligt att jag inte är rädd för det) och sätter upp ett så pass högt tempo att jag får upp pulsen mellan 140-165 slag/minut.
En medelålders herre som simmade samtidigt som jag kunde inte låta bli att kommentera min framfart när jag för en gångs skull stod still och kollade pulsen.
-Blir du inte trött? frågade han. Du simmar ju jättefort!
-Jo, jag blir trött. Men jag simmar ändå! svarade jag stolt och kastade mig ner under vattenytan igen.
När Guldgossen skrev upp sin halvkilometer som badhuspersonalen passade jag på att anmäla mig till kilometermärket jag med. Man måste inte köpa några märken, men det kan vara roligt att ha uppskrivet hur långt man simmar egentligen. Patrik, så hette badvakten, förklarade att man kan hålla på och skriva upp under hela livet om man vill. Man måste simma minst 200 meter och max 2000 meter per tillfälle.
När jag sedan gick för att få antecknat mina 1250 meter tyckte Patrik att jag var duktig. Det tyckte inte jag själv men jag sträckte ändå på mig en extra centimeter innan jag gled ner i varmvattenbassängen och strechade armar, rygg och nacke.
